Avatar

av Ljusne-Håkan , Södra Bottenhavet, de enda riktiga havet, torsdag, mars 18, 2010, 09:10 (5173 dagar sedan) @ Håkan

Man kan till Seawolfs analys tillägga att filmen använde sig av i stort sett alla jävla klicheér som använts i andra filmer.
Hjälten är en rullstolsbunden fd marinsoldat som kommer att byta sida från den onda mänskligheten till de jättegoda andetroende kattliknande folken med svansar på planeten där människorna idkar rovgruvdrift på en jättevärdefull mineral, vad den används till förklaras aldrig.
Den första av kattfolket han träffar är en ung och jättevacker kvinna som han senare kommer att få ihop det med och hon är naturligtvis dotter till klanens ledare och hennes bror är först jätteelak mot hjälten men blir i slutet hans stridskompis.
Den militära ledaren för människorna är en stenhård typ som håller stenhårda tal till soldaterna och han kommer att vara den siste av de onda människorna som dör, efter att ha överlevt saker som skulle raserat städer.
Och så är det den vackra kvinnliga helikopterpiloten som kör med oneliners och den äldre men skapligt snygga kvinnliga forskningschefen som först är stygg men sedan blir snäll och dör som hjältinna.

Och hela filmen är ett enda jävla hopkok på grejor direkt hämtade ur Jurrasic Park och Starwars och Vienamfilmer med helikoptrar med soldater sittande i sidoöppningarna och indianer-och-vita-strider komplett med pilbågar och ryttare (på hästar med fyra framben och två bakben...) och jättemonster till gruvmaskiner och stridsrymdskepp osv osv.

Nästan lika usel som Independence Day, en annan sån där världsmegahit som säger något väldigt nedvärderande om biopublikfolk i allmänhet och amerikaner i synnerhet.

Vad är det med sådana som Seawolf och mig? Varför kan vi inte bara tycka som andra tycker? Vad enkelt livet skulle bli.

Håkan

Tycker plötsligt det verkar vara en bra film!

--
I helvete heller!, skrek han inni från kammarn.