Avatar

Hur fri är den svenska forskningen?

av Pinja @, Västerås, måndag, april 12, 2021, 13:18 (1081 dagar sedan) @ Pinja

Här kommer artikeln

Hur fri är den svenska forskningen? – Fallen Höijer och Adamson
I slutet av april väntas riksdagen klubba igenom ny lagstiftning för svenska universitet och högskolor. Lagförslaget har presenterats som ett sätt att säkra den fria forskningen i Sverige, men kritikerna anar oråd om en allt starkare politisk styrning.
Erik Jersenius blickar tillbaka på universitetens historia och siar om den akademiska frihetens framtid.

Benjamin Höijer, en av Sveriges få riktigt prominenta filosofer, betraktades med stor misstänksamhet av det gustavianska enväldet. Den skarpe tänkaren bedömdes utgöra en politisk fara, något som fullständigt ödelade hans akademiska karriär.

Höijer var influerad av Immanuel Kant, en tysk filosof som förordade republikanism, lagstyre, kosmopolitism och mänskliga rättigheter, allt det som gick stick i stäv med gustavianismens idé om den starka, upplysta monarken och en maktkoncentrerad svensk storstat. Trots att hans kollegor enhälligt ville utse honom till filosofiprofessor vid Uppsala universitet satte Gustav IV Adolf stopp för utnämningen.

Höijer intresserade sig för den nya romantiska tyska litteraturen och filosofin och frotterade sig med tänkare som Johann Gottlieb Fichte (som hyllade franska revolutionen, pläderade för en tysk republikansk nationalism och uppfattade Gud som identisk med världen och det mänskliga jaget), Friedrich Schelling (som i sitt mystiska tänkande hävdar att Gud själv bär det onda inom sig) och Friedrich Hegel (som tänkte sig att historien utgör en process där “världsanden” gradvis förverkligar sig). Hela denna kulturrörelse var främmande för gustavianismen som kombinerat inhemska svenska traditioner för statsförvaltning med idealisering av antiken samt förrevolutionärt franskt tänkande om upplyst despoti.

Höijer blev kringskuren som forskare, han fick inte föreläsa eller publicera sig om frågor som rörde politik, etik och religion eller för den delen om utländsk litteratur, vetenskap och konst. Han valde därför att lämna landet och vistades under några år i Frankrike, Schweiz och Tyskland. Höijer tackade nej till professorstjänster vid tyska universitet med förhoppning om att han skulle kunna återvända och verka i sitt älskade Sverige. Först efter att Gustav IV Adolf avsattes vid statsvälvningen 1809 blev det möjligt för honom att äntligen få sin professorstjänst i Uppsala.

Efter så många förlorade år blev Höijer en bitter och allvarlig man som ofta gjorde sig ovän med både kollegor (som han uppfattade kröp för det politiska förtrycket) och studenter. Han var ändå förstås djupt respekterad och hans filosofiska system om estetiken, läran om det sköna, bedöms vara ett av de mest utarbetade någonsin. I dag omtalas Höijer som en av de främsta vetenskapsmän Uppsala universitet har haft. Bland de studenter som höll av honom finner vi författarna och tänkarna Per Daniel Amadeus Atterbom och Erik Gustaf Geijer, två förgrundsfigurer för den svenska romantiken.

Få av oss invänder i dag mot Höijers vision av Sverige som en konstitutionell monarki och modern rättsstat (förutom en oroväckande stor skara vänster- och högerindentitetspolitiker). Att politiska problem analyseras och att teorier om nya författningar utarbetas vid lärosätena är något värdefullt för vetandet i sig och för samhället i stort.
Höijers princip om att följa sanningssökandet, även om det går käpprätt åt helvete, genljuder av den tanke om akademisk frihet som formulerades redan vid grundandet av de första europeiska universiteten på 1100- och 1200-talet.

Dessa hade inte kunnat uppstå någon annanstans i världen. Akademierna i de muslimska länderna fick inte bedriva forskning i strid med Koranen och i Kina fick inte vetenskapen gå emot kejsarens vilja. De europeiska universiteten grundades av katolska teologer som uppfattade att Bibeln och förnuftet (vetenskapen) var två skilda vägar för att nå kunskap om Skapelsen och Gud.

Bakgrunden till denna utveckling ligger i juridiken. Under 1000-talet existerade en mängd olika rättssystem parallellt med varandra i Europa, även om de påvliga förordningarna vägde tyngst. Situationen uppkom redan när romarriket kristnades, den andliga och världsliga rätten skildes åt enligt Jesus ord: “Så given kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör”.

Problemet var bara det de olika domänerna inte tydligt kunde skiljas åt, kungarnas och kyrkans lagar hamnade lätt i konflikt. Den norditalienske bendediktinermunken Johannes Gratianus bestämde sig att utifrån den återupptäcka romerska civilrätten skapa en ordning för västerländsk rätt som var logiskt konsistent och juridiskt hållbart. Han samlade in alla olika lagar och rättstraditioner i ett enhetligt system som presenterades vid det kyrkliga lärosätet i Bologna (det äldsta universitetet i världen, grundat 1088) 1140. Gratianus system skulle få en obestridlig betydelse för hela det västerländska samhällsbyggets framtid.

Bologna styrdes då genom en uråldrig kejserlig administrativ och rättslig ordning av kyrkan själv. Här bildades nu världens första rättsstat där tydliga domäner mellan det kyrkliga och sekulära ställdes upp i ett autonomt system av sammanhängande lagar. Detta system byggde helt på argumentering och logik inom den skrivna rättens egna gränser, inga utomstående auktoriteter kunde åberopas vid själva rättskipningen.

Denna legala revolution öppnade också för etableringen av självständiga universitet där forskningen bedrevs på samma vis, teser motiverades och undersöktes genom klar och tydliga argumentation enligt logikens lagar. Dessa enheter skapade sina egna statuter inom sin egen domän vid sidan av den politiska och religiösa makten. Universitetet hade egna regler för anslutning och uteslutning av studenter och vem som gavs möjlighet att forska och undervisa vid dem. Det intressanta är också att både statsmakterna och kyrkan förstod värdet av denna fria kunskapsproduktion och universiteten mångfaldigades raskt runt om i Europa.
Några sådana fria lärdomsinstitutioner etablerades aldrig i Kina eller i den muslimska världen, där var vetandet alltid varit villkorat av politiska och religiösa intressen. Den franske teologen och filosofen Pierre Abélard förklarade på 1100-talet hur detta fria kunskapssökande förde samman det andliga och världsliga, han hävdade att all kunskap är av godo, också vårt vetande om det onda. Kunskapen ska därför enligt Abélard alltid sökas förutsättningslöst och utan begränsningar, även om dessa var i strid mot statens och kyrkans intressen. Idealet om den akademiska friheten var fött.

Därefter har den fria forskningen i realiteten varit en “akademisk fråga”. Ständigt har universiteten varit i förhandling med statsmakterna och i allt mindre utsträckning med kyrkan om sin frihet när vetenskapen av och till uppfattas som både onyttig (olönsam) och politiskt hotfull. Under 1800-talet etablerades det tyska idealet för universiteten med idén om “lehr- und lernfreiheit”, det vill säga att universitetslärare var fria att forska och undervisa och vad som helst och att studenterna fick ta del av vilken undervisning de ville. Tanken med denna frihet var att universitetet skulle producera mer och bättre kunskap.
I Sverige har förhandlingarna mellan staten och universiteten i synnerhet ägt rum sedan 1800-talets slut, då den politiska makten kom att uppfatta lärosätena som utbildningsinstitutioner lämpliga för att skola befolkningen i syfte att förse arbetsmarknaden med rätt kompetens. De fria fakulteterna var enligt den tyska principen en realitet fram till 1965 då staten började sätta upp effektivitetskrav och begränsa det fria valet av kurser. Nu var tonen sådan att universiteten skulle motsvara värderingarna i samhället i stort, inte vara en “konservativ bastion”. Exempelvis villkorades medborgerliga rättigheter, som yttrandefriheten, på ett sådant vis att universitetslärare exempelvis inte kunde bedriva “politisk propaganda” (det vill säga redogöra föra politiska tankar i strid med det socialdemokratiska samhällsprojektet) på lektionstid.

I början av millenniet rasade en debatt om den svenska forskningens framtid. Biologen Torbjörn Fagerström varnade då för en fortsatt byråkratisering av det svenska universitetsväsendet genom alltmer öronmärkta resurser för forskning och utbildning, staten styrde på så vis både kunskapsproduktion och kursutbud. Statsvetaren Bo Rothstein hävdade samtidigt att forskningen politiserades genom att regeringen nu utsåg rektorerna för universiteten i stället för kollegiet självt och att professors- och forskningstjänster inte tillsattes av ämneskunniga. Enligt Rothstein öppnade sådana förändringar för en ideologiserad och politiskt styrd forskning. Vetenskapshistorikern Tore Frängsmyr ringade in ett tredje betydande hot mot den akademiska friheten i Sverige, nämligen att forskarna gjort avkall på den tradition som gällt sedan medeltiden, att ställa upp teser, föra öppen, logiskt konsistent och falsifierbar argumentation samt kritiskt granska källor och dokumentation, och i stället hängivit sig åt den postmodernistisk relativism som ifrågasätter att “sanningen” kan vara något annat än en social maktkonstruktion. Det vill säga, den akademiska friheten kräver sin begränsning för att vara fri, annars blir den endast ett politiskt medel för identitetspolitiska intressen (läs genusvetenskap, postkoloniala analyser, vithetsstudier och så vidare).

På senare år har den akademiska friheten i Sverige ifrågasatts från internationellt håll. Den brittiske utbildningsforskaren Terence Karran genomförde för fyra år sedan en stor studie där Sverige placerade sig i det europeiska bottenskiktet rörande den fria forskningen tillsammans med länder som Ungern, Malta och Lettland, men också Danmark och Storbritannien. Enligt Karran har den akademiska friheten smygande strypts i många västerländska demokratier, medan länder som upplevt diktaturens förtryck, som Spanien, Tyskland, Österrike, Bulgarien och Kroatien, är mycket mer måna att genom lagstiftning skydda en långtgående akademisk frihet. Karran pekade särskilt på att den svenska grundlagen inte ger ett särskilt skydd för svenska universitetslärare att fritt få forska och undervisa, något som exempelvis till och med Ungerns konstitution garanterar. Dessutom hävdade han att den svenska staten har ett för stort inflytande över den svenska forskningen, att regeringen utser universitetens rektorer och att lärosätena inte får använda sina medel hur de vill utgör en fara för en ren politisering av den svenska forskningen. Karrans studie fick Danmark att förändra sin lagstiftning för att stärka den akademiska friheten.
Inför den stundande riksdagsomröstningen om den nya högskolelagen har flera debatter väckts. De handlar bland annat om att statens krav på universitet och högskolor hela tiden ökar genom att “nyttiga” områden pekas ut som får särskild finansiering, de nyfikenhet styrda och självständiga lärosätena upplevs alltmer fjärran.

Andra har reagerat på en särskild formulering i propositionen: ”Det fria kunskapssökandet och den fria kunskapsspridningen ska dock alltid utövas inom de rättsliga ramar som finns och utifrån den värdegrund som gäller”. Den värdegrund som åsyftas är den allmänna skrivelse som gäller för svenska statstjänstemän som arbetar utifrån värdena demokrati, effektivitet och service, legalitet, respekt, objektivitet och fri åsiktsbildning. Även när de definieras är de tämligen luddiga och det är uppenbart att fri forskning i både innehåll och resultat bör kunna omfatta faktum och teorier som går helt stick i stäv med demokrati och alla människors lika värde. Att koppla den föränderliga statliga värdegrunden direkt till forskningen innebär att öppna för att lärosätena själva kan utmanövrera obekväma forskare enligt vaga principer.

Ett av senare års mest diskuterade politiskt teoretiska verk är den amerikanske statsvetaren och filosofen Jason Brennans “Efter demokratin” (eller “Mot demokratin” som den borde översatts till) där han utifrån i huvudsak det amerikanska demokratiska systemet (men också exempelvis det svenska) argumenterar för en avveckling av demokratin till förmån för en nytt slags fåvälde. Brennan är professor vid Georgetown University i Washington, en lika inflytelserik och stimulerande demokratikritik måste på samma vis kunna formuleras vid ett svenskt lärosäte. Eller som Abélard uttryckte det, även kunskapen om det onda är av godo, och det är förstås orimligt att forskningsmedel fördelas enkom för att understödja rådande politiskt system.

Från regeringens sida vill man förstås framställa propositionen som att den skyddar den fria forskningen. Man är uttryckligen rädd för att den högerpopulism som nått en så kraftfullt politisk framgång i Europa på senare år. Det finns skäl till det, Sverigedemokraterna har uttryckt ambitionen att ta sig in i och öka sitt ideologiska inflytande över olika samhällsinstitutioner och i länder som Polen, Ungern och Bulgarien ser vi nu hur det pågår. I synnerhet har genusvetenskapen lyfts fram som särskild hotad och skyddsvärd, ett forskningsfält som staten satsat stora pengar på under senare år.

I genusvetaren och pedagogikforskaren Anna-Karin Wyndhamns och journalisten och borgerlige opinionsbildaren Ivar Arpis omdiskuterade bok “Genusdoktrinen” (2020) sattes den kritiska luppen på jämställdhetsintegrering och “genustvång” vid svenska universitet och högskolor. Wyndhamn och Arpi försökte genom olika perspektiv visa hur det politiska intresset för jämställdhet fick inskränkande följder för den fria forskningen i Sverige. De uppmärksammade huvudlösa kvoteringar av litteratur till enskilda kurser, ständiga försök till olaglig positiv särbehandling av kvinnliga forskare, fall där aktivistiska studenter använde sig av värdegrundsdokument för att manövrera ut uppfattade politiska motståndare inom akademin. Inte minst uppmärksammades forskning som ifrågasattes och stoppades när den visade resultat på faktiska biologiska och neurologiska könsskillnader därför att genusvetenskapens av politiken uppfattas ha fått slutordet om könets natur (en social konstruktion, och ett underkännande av all empirisk naturvetenskap som visar motsatsen), ett egendomligt förhållningssätt då forskning givetvis ska vara helt fri fortsätta att öppet ifrågasätta och ompröva precis allting, inklusive hela idén om jämställdhet.

När studenttidningen Lundagård kartlade uppfattningar inom Lunds universitet (som drabbats av flera uppmärksammade skandaler där studenter både försökt och lyckats inskränka sina lärares undervisning) om den akademiska friheten uttryckte flera forskare att “politisk korrekthet” användes för att försöka kontrollera och tysta lärare, medan just genusvetarna snarare uppfattade att studenterna sa ifrån när de blev “kränkta” av teorier eller redovisade saklägen som var oförenliga med deras världsbild och värderingar (den gode och intellektuellt hedervärde studenten är förstås redo att ompröva allt sådant och mogen nog att distansera sig från sina egna uppfattningar) .

För sju år sedan gav den svenske sociologen Göran Adamson ut boken “Svensk mångfaldspolitik. En kritik från vänster” i vilken han granskade den svenska mångfaldsideologin utifrån rapporten “Mångfald i högskolan” (2000). Den blev mycket uppmärksammad och debatterad och snart därefter sades Adamson upp som lektor vid Malmö högskola (numera universitet), en tjänst han då hade haft i tio år. Bakgrunden var en stor besparing på 70 miljoner kronor lärosätet behövde göra, men kring uppsägelsen av Adamson fanns fackliga betänkligheter. Stiftelsen Academic Watch, som bevakar svenska akademikers rätt och frihet, larmade om att en ideologisk utrensning hade skett. Bara ett halvår efter uppsägningen sökte Adamson vikariatet för sin egen tjänst, men den gick då till en annan sökande.

Vad var det då med Adamsons studie som väckte så stor upprördhet? Han angrep intellektuellt ett av det nuvarande svenska samhällsbyggets hjärtebarn, nämligen mångkultur och identitetsmångfald. Trogen den västerländska akademiska traditionen hävdade han bestämt att intellektet är det enda som är intressant i forskningsmiljön som ska vara uteslutande meritokratisk, vilket kön eller vilken bakgrund forskaren har är helt ovidkommande när de ska ägna sig åt att ställa upp teser och pröva dem genom empiriska och kritiska studier och sedan logiskt stringent och öppet argumentera för sina slutsatser. Strävan efter etnisk och kulturell mångfald bland studenter och universitetslärare är i högsta grad ett politiskt projekt som Adamson hävdar har reaktionära rötter i de mest grumliga subjektivistiska djupen av den västerländska romantiken (som Fichte!). Idén om att våra språk och kulturella sammanhang gör oss så pass olika som människor att vi får exklusiva och oöversättbara erfarenheter av verkligheten är helt i strid med det västerländska rationella projektet, det är alltså nu känslan och inte förståndet som härskar på universiteten. Enligt Adamson är det här en djupt rasistisk idé som går hand i hand med det han kallar den “antimoderna nyliberaliseringen” av Sverige, allt är nu ett sammelsurium av varumärken och populistiska trender på en "kunskapsmarknad" som räds det genuina vetandet i sig och är ett brott mot den västerländska vetenskapstraditionen. Det stora problemet är att Sveriges statliga universitet nu bedrivs som en slags toppstyrda företag enligt principen new public management, offentliga verksamheter ska bli lika effektiva som näringslivet. Genom sin klassiska klassanalys påpekade Adamson hade det moderna samhällets individualism som hävdade att var och en betraktades som sig egen person nu ersattes av ett klanliknande grupptänkande där individer rätt av reduceras till olika identitetsmarkörer.

Likt Höijer begav sig Adamson i landsflykt, men han behövde bara ta bron över sundet. Vid Köpenhamns universitet kunde han fortsätta sina “upprörande” studier om högerpopulism, svensk integration och mångkulturalism. Adamson doktorerade vid prestigefyllda London School of Economics och disputerade 2009 med en uppmärksammad avhandling om europeisk högerpopulism. Han hade fördjupat sig i österrikiska Frihetspartiet (FPÖ) som i slutet av 90-talet utgjorde en murbräcka för hela den våg av nationalistiska högerpartier som etablerat sig i Europa sedan dess.

Nationalkonservativa FPÖ grundande av den före detta SS-befälhavaren Anton Reinhattler 1956 och samregerade med österrikiska Socialdemokraterna i mitten av 80-talet samt under 2000-talet med landets kristdemokrater. Partiets främlingsfientliga retorik introducerades först av Jörg Haider (partiledare 1986–2000) och har sedan framgångsrikt varit en del av dess politik. FPÖ har sina väljare bland män, yngre, arbetare och lågutbildade och Adamsons forskning visar att partiet har mobiliserat dem som upplever sig vara marginaliserade och sakna inflytande i det österrikiska samhället. Hans vidare studier pekar också på att väljarna möjligen är främlingsfientliga, men att deras missnöje har en starkt materiell grund, de uppfattar sig helt enkelt vara förfördelade av samhället. Adamson hävdar att problemet tilltagit då etablerade partier inte har kunnat hantera globaliseringens negativa följdverkningar för europeisk arbetarklass och att det givna vänsterpolitiska svaret hela tiden egentligen varit kraftigt begränsad invandring, stärkt arbetsrätt, höga trösklar till välfärdssystemen och avvisande av särskilda minoritetsrättigheter. Denna tes kan för oss i dag tyckas vara självklart formulerad, men länge har en sådan förklaring varit ovälkommen för de partier som burit regeringsansvar under den tid denna utveckling pågått.

Dessutom knyter Adamson an till den tysk-judiska amerikanska filosofen Hannah Arendts teori om nationalsocialismens och fascismens framväxt i sitt berömda verk “Totalitarismens ursprung” (1951). Enligt Arendt föregicks de auktoritära och totalitära rörelserna i Europa av det som vi i dag skulle kalla identitetspolitik där judar, romer och homosexuella låstes fast i sina gruppidentiteter genom särskilda lagar och minoritetsrättigheter i stället för att behandlas som vilka jämlikar som helst och tilläts inte anpassa sig till majoritetskulturens normer i offentligheten. Adamson hävdar att den moderna mångfaldspolitiken har lett till samma problem, segregering och direkta konflikter mellan sociala grupper.

Han har sedan fortsatt att bedriva studier som utmanar den socialdemokratiska och liberala “hegemonin”. För fyra år sedan publicerade han forskning som berör den något egendomliga debatt vi haft på senare tid om huruvida nationalsocialismen är “vänster” eller “höger” (de flesta torde inse att sådana begrepp är ytterst vaga och föränderliga i sitt innehåll). I slutet av 60-talet beskrev den nya vänstern i Västtyskland nationalsocialismen (som vare sig vare sig var nationalistisk eller socialistisk, utan rasistisk) Tredje riket som reaktionär när det kom till sexualpolitikens område, man behövde så att säga länka samman denna onda ideologi med ett konservativt och traditionalistiska förhållningssätt på samlevnadsfrågor.
Problemet är bara det att man egentligen reagerade på var sin föräldragenerations kristna och konservativa reaktion på nationalsocialisternas utsvävande sexualideologi. Det var först efterhand som nazisterna av populistiska skäl blev negativt inställda till sexuella minoriteter (inom partiet förekom homosexualitet och transsexualism öppet till inpå mitten av 30-talet), annars fortsatte de bara att förstärka den fria syn på sex och relationer som var förhärskande under Weimarrepubliken, i det nazistiska lägret jublades det för varje kristet tabu som föll och kondomförsäljningen sköt i höjden. Nazisterna uppfattade att tysken återupptäckte sin gamla hedniska germanska livsbejakelse i många sexuella relationer och frigjorde sig från det judisk-kristna äktenskapets "slavmoral". I efterhand kan det beskrivas som att också en sexuell revolution ägde rum i Nazityskland som har mycket mer likheter med den sexuella frigjordhet vi lever efter i dag än kristna påbud och konservativ familjepolitik.

När Sveriges justitie- och integrationsminister Morgan Johansson (S) för tre år sedan avvisade vidare studier av sambandet mellan invandring och brottslighet med argumentet om att det redan var känt, bestämde sig bångstyrige Adamson för att undersöka saken vidare. Han kunde i en studie som presenterades förra året visa att brottsligheten också sett per invånare konstant har ökat i Sverige under de senaste 25 åren och att brottsbenägenheten bland invandrarna ökat dramatiskt sedan 1985. Riktigt allvarligt är det med andra generationsinvandrarna, för 35 år sedan hade de 1.5 gånger högre risk att begå ett mord och nu har den mer än tredubblats.
Adamson har sedan fått återvända till Sverige och är nu som docent verksam vid den betydligt mindre Högskolan i Skövde. Här har han emellertid haft det hett om öronen då studenter försökt få honom avskedad på grund av hans forskning. Själv har Adamson deltagit i samhällsdebatten och uttryckt sig kritisk till att den svenska forskningen allt mindre citeras i internationella sammanhang samtidigt som det statliga greppet om universiteten hårdnat.

Fallen Höijer och Adamson illustrerar hur politisk klåfingrighet och ideologiska dogmer i Sverige ständigt utgör ett hot mot det vida och djupa vetandet. Eller som Sandvikensonen, skriftställaren och sociologidocenten Lasse Ekstrand nyligen parafraserade den kontroversielle svenske upplysningstänkande Thomas Thorilds honnörsord över ingången till Uppsala universitet stora aula:

“Att tänka fritt är stort men att tänka Värdegrund är större.”

Erik Jersenius
erik.jersenius@mittmedia.se


Hela tråden:

 RSS-feed av trådar

powered by my little forum