Några funderingar utlösta av Sven-Barrys rubrik som jag härovan omformat för mitt eget bruk.

Jag har varit ett par dagar i Danmark, norra Jylland, och om något är slöseri med pengar är det min resa. Dvs inte slöseri med mina pengar, tvärtom, ju. Slöseri med andras pengar, vilket gör det rätt så uthärdligt och speciellt som de vars pengar slösas är de totala galningar och mänsklighetens parasiter som innefattas i begreppet kryssningspassagerare. Det onyttigaste och mest miljöförstörande som finns, möjligen i konkurrens med fotbollspublik.

Världens tredje största kryssningsfartyg är i sina sista dagar av färdigställande i ett europeiskt land och jag har sedan ett drygt år vid några tillfällen blivit inblandad i detta fartygs tillblivelse, nu senast med en mycket trevlig liten blängresa till Danmark, se bild från mitt hotellfönster i går i fantastiskt sommarväder och ett par trestreckare i den franska balkongen.

Och lite mer åt nordväst över den pittoreska men av liv fyllda fiskehamnens inre del.

Och en bild på en svensk Panzerwagen Blängtyp framför ett par av de där krigsminnena som danskarna nu med sin överlägsna intelligens inte bara låter naturen ta hand om utan ersättning, de till och med gör dem till turistattraktioner och tjänar pengar på dem. Jäjä.

Men tillbaka till den första bilden och det jag i går kväll tänkte på som pengaslöseri och ren idioti, nämligen att gå på lyxkrog som har stjärnkockar och stjärnor i Guide Michelin. I stället för att gå på dansk krog i Hirtshals och ge Michelin det så kallade fingret.
Just de där framtida kryssningspassagerarna får nämligen betala ett antal besök på Sjömagasinet i Göteborg där han Mannerström huserar sedan många år, och det smakar alltid gott där. Det lilla man nu får, alltså. Och det är rätt tillgjort om man säger så. Jag gillar inte alls hans sätt att servera förrätten löjrom i form av en platt rektangel med en miniatyrbrödskiva vid sidan om. Löjlig rom skall serveras som en stor kladdig hög ovanpå brödet, det vet väl varenda människa.

Medan jag sedan flera år alltid ser fram emot ett besök på Restaurang Lilleheden i Hirtshals, det gula huset till vänster på torget, rätt modern inredning för att vara i Danmark men med massor av de traditionella danska sakerna att äta och dricka, och de som tar hand om en är motsatsen till stjärnfolk med stjärnor i guide Michelin. De är nämligen bara vänliga och som folk och de pratar danska, och bak i köket huserar inte Mannerström med tjockt franskt lexikon för att formulera i en tjock menue vad de lagar till utan folk som vet att man går till en restaurang i Danmark för att äta gott och rikligt på danska.

En fisktallrik med fem olika rätter, en stor öl och en dessert på pannkakor med glass och sylt och till detta också två stora snapsar kostade ungefär som en av de snofsigare förrätterna på Sjömagasinet.
Men det smakade gudomligt och var så rikligt att jag somnade tidigt på hotellet och vaknade utsövd på morgonen i dag och kände mig beredd att blänga på hela världen.

Att gå på lyxrestauranger som till exempel Sjömagasinet är pengaslöseri och ren idioti. Det är alltså idioter som betalar när jag är där.

Håkan
lever på andra