Baksmälla är väl den där pruttaren som sitter fasthängd på akterspegeln på en del båtar?

--
Vänligen besvara även det sista inlägget i trådarna, inte bara de första!

...får man på alla de som man träffar såhär IRL.

Man tror kanske att de är lika stolliga som de skriver under sina nick, men det är svårare än så, ruskigt svårt.
Alla har sina levnadshistorier och ännu har jag inte träffat någon som inte haft minst en kris att ta sig igenom, märkta av detta är vi alla. Ruskigt märkta.
Men glada ändå, åtminstone på ytan, tills vi får i oss de mentala smörjmedel vi behöver, varefter glädjen djupnar och blir äkta. Ruskigt äkta.

Vi hann inte med den där A-lagaren på en bänk på perrongen i Göteborg för de andra tre, amatörer som de är, ställde sig i kön i kafeét när det var tjugo minuter kvar till avgång och det dröjde ruskigt länge innan de hade sina kaffe och mackor - och Sven-Barry som är den som tuggar långsammast när han tjôtar fick ta med sin halvtjôtade macka ombord på tåget som strax därefter avgick mot den Kungl.Hufv.Stdn.

Men då hade vi redan snabbt öppnat den första A-lagsburken. Ruskigt snabbt.

Och efter en B-lagare och en C-lagare och därutöver en liten virre kommo vi fram till den Rusk.Hufv.Stdn och tog oss genom underjordens myllrande smältdegel av kulturer till hotellet, där de visserligen tog emot oss men informerade att baren var söndagsstängd. Ruskigt stängd.
Vi tog det som män respektive rövare och installerade tandborstarna på rummen och satte oss i lobbysofforna och efterhand kom Cptn G, Seawolf och Tomas E, och plötsligt var bordet fullt av mentala smörjmedel men angående hotellets bar skrev vi en seriös protest. Ruskigt seriös.
Och när det började bli dags drog vi mot söder. Genom Gamla Stan och via ett vattenhål på Järntorget där vi fyllde våra pucklar som av ökenvandringen blivit uttorkade. Ruskigt uttorkade.
Katarinahissen var stängd och när vi kom till Runda Bordet var vi något sena men bättre för sent än aldrig och till slut var vi hela elva runda gubbar. Ruskigt runda.

Servitören med hästsvans kände igen oss sedan förra året men vi fick bli kvar då vi lyckades övertyga honom om att Sven-Barry endast var skenbart närvarande.
Och sedan började alla tjôta och alla hade åsikter och samhällsanalyser och Seawolf mest med Cptn G som tvåa och ingen blev arg på någon och maten var god och så fortsatte tjôtet tills det blev sent och alla små gubbar vart trötta. Ruskigt trötta.

Trots detta blev det en "bara en till" på en bar med musik och småbarnspublik i trettioårsåldern där de tre segaste gubbarna löste ett sista världsproblem men vilka de gubbarna var må det spekuleras över på upa.

Det egentliga kölrusket på måndagen blev inte som förväntat, visserligen observerades många stolliga kölar och många felmonterade avlastare, men vid första inspektionen av bordgenomföringar blev jag överraskad.
En 37-fotare från Lidköping och då den stora skåpsluckan under pentryt öppnades satt där två genomföringar i botten. Båda vid sidan av stuvutrymmet som alltså lämnats maximalt användbart, med gott om plats i alla riktningar för ett verktyg att få grepp om kontramuttrar och kulventiler vid framtida byte.
Visserligen också med dubbla slangklämmor men arrangemanget var ändå ett nytt tänk. Ruskigt nytt.

Och så blev det fler mentala smörjelser, fler samhällsanalyser av Seawolf med Cptn G återigen som god tvåa och på kvällen satt två rövare och en Håkan och en skenbart närvarande Sven-Barry åter på återtåget som naturligtvis avgick exakt på rätt tid och ankom exakt på rätt tid.
Jag har alltid sagt att Satans Järnvägar är bra. Ruskigt bra.

Vi saknade några kända krafsar i år och hoppas bordet blir ännu rundare nästa år. Ett bord med den matematiska formen som Piet Hein skapade och döpte till superellipsen borde passa för runda krafsare.
Ruskigt runda krafsare.

Håkan