Raffles!

mvh Sven-Barry (Har bara fått tre å femtio)

--
アルバム「ヴェイパー・ドローイングス」から　
póg mo thóin
sǝǝɹʇ ǝɥʇ uI ʇsol ʇoƃ 'ʇsǝɹoɟ ǝɥʇ puIɟ oʇ ǝɯɐɔ ǝʍ
ǝƃɐd ɹnoʎ oʇuo sIɥʇ ǝʇsɐd puɐ ʎdoɔ 'sʎɐs sɥIʇ ʇɐɥʍ ʇno ǝɹnƃIɟ oʇ ɥƃnouǝ ʇɹɐɯs ǝɹɐ noʎ ɟI
ผลการค้นหาคลิปวีดีโอเกี่ยวกับ
नया साल मुबारक हो

Alltså,

Komma här och säga något om att jag skulle ha varit inne på elavtal ... nej nej.

Men, det är trevligt att se att det är lite jobbigt för dig också R, när familjen är borta. Du vänjer dg ... nog inte.

Väggen, tja. Du får väl finna din stil och få den accepterad. Det finns inga allmänna recept, oavsett vad förståsigpåare säger.
Det är inget fel att jobba 150%, bara man fixar att puzzla ihop det hela. Men ... ta tillvara själva livet, det finns bara ett för var och en.
Kan du ta hand om barn, familj och ändå jobba - kör på. Se till så att du inte missar det som är viktigt - närområdet, familjen, ... och allt.

/Walter
livsstilsfilosof

Vecka 12 är veckan innan påsk, Rövarn, kanske därför en massa skall göras färdigt då och några kanske hellre vill ta sig tidig ledighet och försöker få dig att ta över. "Skjut inte upp till morgondagen vad du kan få någon annan att göra i dag..."
Själv skall jag den veckan och påskveckan till ett 28gradigt ställe vilket väl några gissat, ville som vanligt få krafsarnas tröst och stöd i min tunga livslott.

När man går i väggen vet man inte Rövarn. Har inte mycket att göra med om man har ett intressant arbete eller ej, eller om det är rutinmässigt eller oförutsebart, eller om man är så kallad duktig.
Det är de sammanlagda effekterna av allt man upplever och har att hantera i livet och hur dessa effekter år efter år adderas som det handlar om.
Men vad som till sist får en att ta slut är omöjligt att förutse.

Det är bara för att det är konsekvenserna för ens jobb som är de tydligaste och ekonomiskt de svåraste som man oftast förknippar det här med att gå i väggen med folks arbete.
Men processen märks långt innan, ofta åratal innan, på många andra sätt som exempelvis brist på energi, skjuta upp saker till morgondagen, håglöshet.
Dammråttor. Plankmissbruk. Drömmar om långfärder till havs.

Ett sätt att skjuta väggen längre bort är att våga berätta om det, Rövarn.
Som du gör nu. Och jag.

Håkan

"Väggen" närmar sig då du känner obehag inför att gå till jobbet på allvar.
Inte det vanliga måndagspirret att semestern är slut för tidigt utan det där riktigt jobbiga, eller att du knappt orkar ta dig ur sängen eller inte bryr dig om att gå till jobbet den dagen för att du känner efter om du inte mår lite dåligt ändå. Att jobba närmare 200 % håller inte i längden, jag vet av egen erfarenhet att det inte gör så. Jag hade på 90-talet efter en skilsmässa en period då jag jobbade mig ur känslostormarna som uppstod. Jag körde tidningar nattetid och hade ett 7-4 jobb dagtid, detta höll på att ta knäcken på mig då. Det var inte för pengarna jag arbetade 16 timmar om dygnet utan för att skingra tankarna. Sådant håller inte i längden, jag höll på att sabba det för mig i trafiken och även för jobbarkompisarna på Volvo där jag då somnade på rasterna hela tiden.

Innan jag tog det jobbet jag nu har jobbade jag som trafikledare på ett större åkeri här i Göteborg. Vis av erfarenheten från den gamla tiden kände jag att det åter var nära, när man blir väckt mitt i natten av chaufförer som frågade var säkringarna satt för att halvljuset slocknade, samma morgon kunde 2 chaufförer ringa och sjukanmäla sig. Jag arbetade närmare 55-60 timmar per vecka innan jag satte mig ner och frågade mig själv om det var värt detta?

Nu är jag "vanlig" chaufför igen och lycklig med det. 7-16 sedan är det inte mitt problem längre. Då åker jag ut till båten och tar en tur på ett par timmar för att rensa hjärnan. plötsligt är hela dagen räddad.

... grader är nästan lika mycket som det är i huset här, drängen, som har uppgiften att sköta kaminen, ska strax gå och kommer inte tillbaka förrän imorgon, så han har eldat utav bara hel_ite.

I övrig kan väl nämnas att frun i huset inte är hemma och hon har barnen med sig så jag har det vääldigt behagligt när jag går omkring utan att bära något klädesplagg på överkroppen. Så snart drängen gett sig av tar jag även av beklädnaden nertill och behåller bara det allra nödvändigaste för att skyla vitala delar, man vill ju inte skrämma en eventuell besökare. När detta inträffar kommer jag att plocka fram krafsen och sätta mig tillrätta i en behaglig soffa och njuta en lång stund genom att dra dess rivande, kittlande fingrar sakta fram och åter... över ryggen och än en gång försöka minnas hur söndagskvällen egentligen slutade.

Varför är det gott att äta jordnötter i samband med att man dricker pilsner och varför kallas dessa bönor för nötter? Det skulle man ju kunna fråga sig, men det gör inte jag.

En försäljare, en käck kvinna som uppgav sig vara från Vattenfall ringde nyss, jag är inte riktigt på humör för att prata elavtal (Walters fel?) och snäste av henne med att jag betalar hellre 375 kronor mer om året, det var vad hon kunde erbjuda, i fast avgift än att sitta och jämföra alla elbolags priser på min, begränsade, fritid. Hon kontrade med att det är därför hon ringer så att jag ska slippa sitta och jämföra och uppmanade mig att hämta senaste fakturan från mitt elbolag. Jaha, sa jag då, så Ni är billigast i Sverige på el, sen inledde jag en monolog där jag förklarade att om jag ska jämföra priser på el, bankränta, bilförsäkring, hemförsäkring, ja allt som man måste ha för att få leva i detta land, då skulle hela min fritid gå åt endast till detta. Hon lyssnade tålmodigt och försökte på något ställe flika in ett: ja, men! men jag ångade på. Till slut hade jag inte mer att säga så det blev tyst ett par sekunder, då sade hon: -Så Du är inte intresserad av mitt erbjundande då?

Jag bad om ursäkt för att jag varit en aning vass i tonen , då sade hon med skratt i rösten: det gör inget, jag tar kvällen nu och har fått något att berätta för kompisarna i helgen, ha en riktigt trevlig helg! Jag önskade henne detsamma med ett litet konstlat skratt.

Men visst är det så, att ska man leva billigt får man offra fritid på att hitta ett bättre alternativ än vad man har? Ska man värdera sin oskattade tid i pengar tror jag inte man vinner speciellt mycket på att jaga det, för dagen, billigaste alternativet, även om det handlar om "försäljare" som ringer upp, tiden i telefon samt att kolla om de verlkligen är billigast går ju åt. Nästa gång ska jag använda Seinfeld-metoden när de ringer en vardagskväll -Nä, tyvärr är jag upptagen just nu, men ge mig ditt nummer så ringer jag upp på lördag när jag är ledig.

Jobb... Jag hade oerhört sköna dagar då vi åkte till Storstan och tillbaka, för min del innebar det tre lediga dagar. Tyvärr räcker inte det för mig. Jag hade bestämt att hela vecka 12 skulle jag vara ledig, då har jag min ledighet från mitt ordinarie jobb i nio dagar. Nu blev det så, en kollega frågade om jag kunde jobba åt honom onsdag och torsdag (vilket innebär 24 timmar i vårt skift) och att min fru, som är arbetslös, fick fullt med timmar just vecka 12 (vad är speciellt med den veckan?) Jag accepterade jobbarkompisens vädjan efterom jag ändå får förpliktelser, det kan vara bra att ha senare. Samtidigt säger deltidschefen att på tisdagen måste han vara borta, så jag har mer eller mindre full vecka där också. Orkar jag några veckor till? Nu är nästa avisering att jag ska vara ledig vecka 15, får se hur bra det går. Väggen närmar sig med stormsteg, är det någon här på planket som vet hur man säger nej...?

När går man in i väggen? Detta är den allvarligaste frågan jag någonsin ställt, oavsett plank! Jag jobbar ca:150%, dels på ett ordinarie jobb, 100% Dels på ett deltidsjobb, vilket kan bli lite olika, upp till 60% vissa veckor och till och med månader... Hur känner man gränsen? Jag upplever mig själv som normal, jag tror krafsgänget upplevde mig som relativt onykter men ändå normal, så de som var med på krafset kanske inte ska svara... men Ni andra, var går gränsen för att "gå i väggen", vilket jag själv inte tycker är en sjukdom, men är jag nu på väg att få en konkret bekräftelse på att det är så. Det jag hittills upplever som jobbigast i sammanhanget är de nära och kära som hela tiden påstår att "lugnar Du inte ner dig går Du snart i väggen"!

Vilket positivt bemötande, när man redan känner att det håller på att barka åt hel_ete! Jag vet ju ändå själv att jag inte riktigt hinner med, att få den feedbak då underlättar ju inte precis... Eller är jag redan så klistrad i väggen så att jag inte ser...?

Bra skrivet. Du har nog koll på livet ändå. Och kommer nog att dra i bromsen ang jobbandet, den dag det är nödvändigt. Krafsträffarna är speciella. Vilt främmande båtfreak träffas, och så känns det som om man känt varann i åratal.

--
I helvete heller!, skrek han inni från kammarn.