som en service till alla planfiosofer, varsågoda:

Pinja

Två gånger på sistone har jag beställt råbiff på respektabla restauranger, i Stockholm och Göteborg. Båda gångerna har jag serverats något annat än råbiff, nämligen över hela tallriken utspridda köttsmulor av rå färs med någon emulsion blandat med en bladgrönsak.

Andra gången det skedde förstod jag att jag stod inför en trend grundad i en världsåskådning. Jag frågade servitören varför de kallade denna rätt för råbiff. Han sa att de inte serverade traditionell råbiff på den här restaurangen, med äggula, lök, kapris och inlagd rödbeta, utan det här var en fusion, [fju:schen], vilket framgick av att det stod råbiff med kimchi.

Här hade särskrivning varit på sin plats. Rå biff med kimchi hade gett mer precision. Råbiff är en rätt, rå biff tillståndet på kött.

Denna hantering är ett exempel på postmodernism i vardagen. Enligt denna lära kan ingen slå fast vad rätten råbiff är. Ty inget är, allt blir. Tingen äger inte kärna eller essens. Allt flyter. För egen del är jag av uppfattningen att när ett fenomen med klara kriterier omtolkas och ges andra essentiella kriterier, då bör man införa ett nytt begrepp i stället för att tömma det förra på innebörd. Orden speglar världen, de skapar den inte.

Postmodernism är följaktligen inte ett skällsord, som det brukar påstås, utan en term som motsvarar en evig idéströmning, vilken utgår från att kategorier är godtyckliga konstruktioner och att ingenting därför behöver vara vad det är. Således kan man fylla begreppen med de betydelser som passar en själv. Råbiff är inte, den skapas.

Och så är det väl, på något sätt. Evolutionen pågår, allt rör sig, födelse leder till död. Men om man ska vara uppriktig är det mesta sig kolossalt likt hela tiden. Hur skulle vi annars kunna känna igen oss så väl i Platons och Sokrates filosofiska strider med sin samtids postmodernister, som då hette sofister. Människan är helt enkelt som hon är, men får ständigt nya apparater och mediciner som förleder henne att tro att även hon själv utvecklas.

Postmodernismens tänkesätt är inte bara rådande på våra restauranger och i vårt offentliga samtal, utan än mer på universiteten. Besynnerligt nog har det gått den strängt sanningssökande och faktabaserade positivismen till mötes på halva vägen, i en fusion lika olycklig som råbiffens möte med koreansk surkål.

Den positivistiska idén, att endast det som ovedersägligen går att belägga med siffror efter mätningar och enligt omsorgsfull metodologi ska räknas som sant, verkar i förstone inte passa ihop med en kategoriupplösande filosofi som säger att det sanna inte finns. Men det är mer logiskt än det låter. Skillnaden blir hårfin mellan att anse att endast det vi har datapunkter för är sant, tills vidare, och att inget är sant.

Den stumhet i synen på verkligheten som blir följden må vara vetenskapligt nödvändig, men passar vissa ämnen avgjort bättre än andra, nämligen naturvetenskapen. Där behöver man inte fånga upp och förstå andemeningar, processer i mänskligt liv, språklekar, humor och sådant som kräver tolkning och livserfarenhet. Överförd på ämnen som grundar sig i argumentation, inlevelse och förståelse av sammanhang blir positivismen en fundamentalism. Och som sådan otjänlig.

Denna kvasiempiristiska men i grunden upplösta världsåskådning smyger sig in överallt, och det är inte alltid enkelt att urskilja dess tankemässiga ursprung. Ett exempel var när Svenska Dagbladets språkspalt förra veckan (7/10) skrev att en ny europeisk dialekt av engelskan kommer att uppstå med Brexit. Denna euro english (med gemener) kan äntligen få blomstra i Europa nu när man snart ”slipper den språkkonservativa bromsklossen Storbritannien”.

Ett exempel på euro english var att européer ofta anger härstamning i pågående form: I am coming from. (Europé var i detta fall att inte ha engelska som modersmål). Enligt bromsklossen, britter som behärskar engelska, är detta fel, men språkforskaren menade att ”det borde vara okej att säga så”. Den mätbara empirin här är att folk säger så. Mätdata är allt vi får luta oss mot. Alltså är det sant i betydelsen rätt.

Självklart är det okej att säga: I am coming from Sweden (ungefär: ”jag kom nyss från Sverige”), om det är det man menar. Menar man i stället ”jag härstammar från Sverige” finns klara fördelar med att inte använda pågående form och goda skäl att kalla meningen felaktig. I am coming from speglar helt enkelt ett annat fenomen än I come from.

I de inföddas engelska har denna eleganta distinktion för länge sedan uppstått, och det inom ett konsekvent, nyanserat och finkalibrerat språkligt ekosystem där allt hänger ihop som en struktur. Att försöka lära sig hur detta ekosystem fungerar, och mäta sin egen engelska mot det, verkar onekligen klokare än att göra dygd av sina språkbrister. Att kalla dem som känner språkets nyanser för bromskloss är en akt av låtsasjämlikhet lika desperat som oförskämd.

Tanken att det torftiga jag säger på engelska är rätt bara för att ingen kan visa inför vilken gudomlig språkdomstol det är fel, innebär inte att det är bra. Och varför nöja sig med halvmesyrer när man kan sträva mot fulländning.

Lena Andersson i DN 2017-10-14