Jag försökte döpa tråden till "sistagångenupplevelse", men det gick inte, var för långt! Så långt har det gått med språket!

Igår en havssegling till mitt älskade Lauterhorn på Fårö. Detta som en del av min årliga vagabondering som alltid genomförs ensam (=själv). Elva timmar på havet och även om förhållandena var nära nog ideala så blir en ensamseglande 80-minus gubbe tämligen mör. Tillfredsställelsen med att förtöja i hamn efter seglatsen orkar inte riktigt kompensera vedermödorna, detta trots att jag på alla (nästan) upptänkliga sätt åldringsanpassat min gamla kära båtkompis. Nästan trettio år tillsammans nu.

Även om det tar emot måste jag inse att även seglandet har ett slut, inte abrupt, men sakta smygande. En god vän sade härom veckan, seglingen är väl egentligen din livsnerv. Och, tänker jag, vad händer när den inte längre fungerar. En annan god seglarvän har själv gått över till att enbart bryggsegla och försöker övertyga mig om det förträffliga med denna patetiska rest av ett aktivt seglande.

Min älskade sambo försöker övertyga mig om mina extraordinära resurser men lyckas inte riktigt längre, tyvärr.

Det kanske tillhör det svåraste i livet, att på allvar inse att det inte är oändligt och till det, att den sista delen av det innebär en mängd försakelser, nederlag och uppgivenhet.

Så, trots all härlighet här, är nog vemod den dominerande känslan mitt i högsommarvädret.

Den gamle, som ber om överseende med mitt navelskådande, så fjärran från spännande politiska tendenser, men så kan det bli

Jag sjösatte för några dagar sedan efter att under en del vedermödor fått friborden riktigt uppfriskade och botten målad, behan, men jag hoppas inte Seawolf ser hur det ser ut om man säger så.
Allteftersom gammal färg flagade blev flagorna aggressivt en del av ytan på botten, nuff said.
Men nästa år så fanken...

Och allt det andra du skriver ser jag också framför mig, bland annat genom vad jag hör från brygggrannar (stavas så) som berättar om sig själva och sina fruar och andra på bryggorna.

En av dessa, några år äldre än vad jag är, fick jag veta häromdagen är numera båtlös då hans syn plötsligt började försvinna.

Några andra ser jag också i allt mer reducerade förhållanden, en av de riktigt trevliga är änkeman sedan i höstas, och en av de gamla originalen i hamnen har ännu inte sjösatt sin Nauticat 33 men då den inte varit riggad sedan ett par år ens efter sjösättningen utan bara varit ett "projekt" att ägna dagarna åt kanske det inte är så allvarligt.

Men tiderna förändras, behan, vare sig vi ser det politiskt eller ej.

Håkan

Tufft att segla till Fårö ensam. Inte många som orkar det i 80-årsåldern. Kommer ihåg när pappa sålde sin Ballad efter ett helt liv av segling. "Så skönt" så han vilket jag tyckte lät konstigt men han kanske väntade lite för länge. Dock hade han inte fyllt 75 ens.

Jovisst, i vårt fall så blev det fritidshus med badtunna och en liten båt. Upptäckarglädjen med skärgårdsströvande hade ju också liksom mist sin arom.
Den lilla båten kräver dock sitt, det finns mycket att ordna där, segel, sittbrunnskapell, och detaljer av alla upptänkliga slag passar dåligt och får justeras eller bytas ut.

Men såpass här har det i alla fall avancerat.

--
"The Seawolf is a mythical creature that does not exist in any known culture. According to University lore, the Seawolf is a sea creature that brings good luck to anyone to lay eyes on it."

Jag försökte döpa tråden till "sistagångenupplevelse", men det gick inte, var för långt! Så långt har det gått med språket!

Igår en havssegling till mitt älskade Lauterhorn på Fårö. Detta som en del av min årliga vagabondering som alltid genomförs ensam (=själv). Elva timmar på havet och även om förhållandena var nära nog ideala så blir en ensamseglande 80-minus gubbe tämligen mör. Tillfredsställelsen med att förtöja i hamn efter seglatsen orkar inte riktigt kompensera vedermödorna, detta trots att jag på alla (nästan) upptänkliga sätt åldringsanpassat min gamla kära båtkompis. Nästan trettio år tillsammans nu.

Även om det tar emot måste jag inse att även seglandet har ett slut, inte abrupt, men sakta smygande. En god vän sade härom veckan, seglingen är väl egentligen din livsnerv. Och, tänker jag, vad händer när den inte längre fungerar. En annan god seglarvän har själv gått över till att enbart bryggsegla och försöker övertyga mig om det förträffliga med denna patetiska rest av ett aktivt seglande.

Min älskade sambo försöker övertyga mig om mina extraordinära resurser men lyckas inte riktigt längre, tyvärr.

Det kanske tillhör det svåraste i livet, att på allvar inse att det inte är oändligt och till det, att den sista delen av det innebär en mängd försakelser, nederlag och uppgivenhet.

Så, trots all härlighet här, är nog vemod den dominerande känslan mitt i högsommarvädret.

Den gamle, som ber om överseende med mitt navelskådande, så fjärran från spännande politiska tendenser, men så kan det bli

Som vanligt fint skrivet behan.

Efter 6 år som ensamseglare har jag fått ny besättning utan båtvana men med stor håg att lära sig. Blir ett spännande år på alla vis.

Och båten kom ut från varvet i dag.

Nu börjar vårrustningen!

mvh Sven-Barry

--
アルバム「ヴェイパー・ドローイングス」から　
póg mo thóin
sǝǝɹʇ ǝɥʇ uI ʇsol ʇoƃ 'ʇsǝɹoɟ ǝɥʇ puIɟ oʇ ǝɯɐɔ ǝʍ
ǝƃɐd ɹnoʎ oʇuo sIɥʇ ǝʇsɐd puɐ ʎdoɔ 'sʎɐs sɥIʇ ʇɐɥʍ ʇno ǝɹnƃIɟ oʇ ɥƃnouǝ ʇɹɐɯs ǝɹɐ noʎ ɟI
ผลการค้นหาคลิปวีดีโอเกี่ยวกับ
नया साल मुबारक हो

Jag försökte döpa tråden till "sistagångenupplevelse", men det gick inte, var för långt! Så långt har det gått med språket!

Du måste tänka på medelåldern!

Medelåldern här på planket är... över "medelålders", därför kan inte långa ord i rubriker tillåtas då den som läser rubriken också ska förväntas hinna läsa själva inlägget innan den dö... Eller ja, det kanske blir känsligt för majoriteten av medlemmarna.

--
Vänligen besvara även det sista inlägget i trådarna, inte bara de första!

Igår en havssegling till mitt älskade Lauterhorn på Fårö. Detta som en del av min årliga vagabondering som alltid genomförs ensam (=själv). Elva timmar på havet och även om förhållandena var nära nog ideala så blir en ensamseglande 80-minus gubbe tämligen mör. Tillfredsställelsen med att förtöja i hamn efter seglatsen orkar inte riktigt kompensera vedermödorna, detta trots att jag på alla (nästan) upptänkliga sätt åldringsanpassat min gamla kära båtkompis. Nästan trettio år tillsammans nu.

Även om det tar emot måste jag inse att även seglandet har ett slut, inte abrupt, men sakta smygande. En god vän sade härom veckan, seglingen är väl egentligen din livsnerv. Och, tänker jag, vad händer när den inte längre fungerar. En annan god seglarvän har själv gått över till att enbart bryggsegla och försöker övertyga mig om det förträffliga med denna patetiska rest av ett aktivt seglande.

Min älskade sambo försöker övertyga mig om mina extraordinära resurser men lyckas inte riktigt längre, tyvärr.

Det kanske tillhör det svåraste i livet, att på allvar inse att det inte är oändligt och till det, att den sista delen av det innebär en mängd försakelser, nederlag och uppgivenhet.

Så, trots all härlighet här, är nog vemod den dominerande känslan mitt i högsommarvädret.

Den gamle, som ber om överseende med mitt navelskådande, så fjärran från spännande politiska tendenser, men så kan det bli

Själv har jag slutat med båtliv av ekonomiska skäl p.g.a. div. dåliga affärer, jag mardrömmer mig till söms nästan varje kväll då jag tänker på vilket båtliv jag kunde haft som jag inte längre har möjlighet till...

--
Vänligen besvara även det sista inlägget i trådarna, inte bara de första!