Avatar

Åsne

av Pinja @, Västerås, fredag, april 24, 2020, 16:25 (1435 dagar sedan)
Ändrad av Pinja, fredag, april 24, 2020, 18:36

Här om dagen läste jag en artikel av Åsne Seierstad i DN. Hon är fortfarande en imponerande skribent. Läs åtminstone de första styckena nedan. Starkt. Och inte är det något tvivel om att Trump har rätt i att Coronan är kinesisk.


Åsne Seierstad: Livet i karantän är inte på lika villkor
Uppdaterad 2020-04-20 Publicerad 2020-04-19

Under halva sitt liv har journalisten och författaren Åsne Seierstad rapporterat från olika platser i världen. Den här våren har hon levt karantänsliv med familj och vänner i Oslo. I ett specialskrivet reportage för DN Kultur berättar hon om norrmännens oro och naturens tröst – och undrar om det här kanske är början på ett nytt sätt att leva.


En gång under det förra århundradet blev jag utbjuden av en kinesisk affärsman. Långtradarchauffören Zhao hade blivit rik på pvc-rör, och njöt girigt av allt som livet kunde erbjuda en framåtsträvande ung man i Guangzhou, miljonstaden i södra Kina där mottot var ”några måste bli rika först”. Genom fönstret i den dyra bilen pekade han stolt ut byggnader han försett med rör.

Vid restaurangen möttes vi av hesa skall, kacklanden, ylanden och blod. Bakom galler, i hinkar, fjättrade med rep och tågvirke, trängdes vilda och tama djur med varandra. Katter och kaniner i samma bur, hyllmetrar med knubbiga valpar. Där fanns grodor, sorkar, änder, gäss, strutsar och en påfågel. Ugglor satt uppflugna på en pinne. I ett tråg på golvet kröp skalbaggar, i ett annat myror, i nästa larver. Gott som snacks, grillade eller stekta, fick jag veta.

”Välj du!”, log Zhao.
Valpstek. Ugglebröst. Kattlår. En flygande ekorre?
Först när jag kom till bassängerna klarade jag av att peka. Fisk, hummer, krabba. I hopp om att rädda en sköldpadda valde jag en orm. Slaktaren som ledsagade oss grep djuret om strupen med tummen och pekfingret, pressade ner huvudet mot huggkubben och höjde yxan till hugg. Huvudlös ringlade den feta ormen sig i våldsamma krampryckningar medan blodet forsade ner i en balja.

En bred trappa ledde från djurmarknaden upp till en matsal där folk mumsade på delikatesserna. Vi blev visade ytterligare en trappa upp, till nästa våning där Zhao hade reserverat ett chambre séparée. Kyparen skänkte upp något rött från en karaff, brännvin blandat med blodet från ormen vars död jag några minuter tidigare beordrat. Glasen fylldes på nytt, nu med en gyllene vätska med grönskimrande stråk; risvin spetsat med droppar av galla från samma djur. Ormens bittra hämnd.
Det är fladdermusen från Wuhan som får mig att minnas ormen i Guangzhou. Fladdermusen vi skulle ha lämnat ifred. De levde i godan ro i sina träd och grottor och med sina coronavirus. Först när de blev fångade, flådda och uppätna spred sig viruset till människan. Det är inte första gången naturen hämnas: hiv, sars, mers och ebola är alla virus som har spritt sig från djur till människor.

Vi tvingar oss in i de vilda djurens revir. Apor sprider malaria till människor när regnskogen brinner ner. För att kunna föda allt fler på klotet likriktar vi produktionen och pumpar ut antibiotika som skapar resistenta bakterier. Vi. Oss. Alltid i första hand.
Via våra skärmar ser vi hur viruset sprider sig över världen. Kylbilar med lik i New York, sjuka på korridorgolv i Madrid, ett avspärrat Rom där karabinjärer stoppar dem som misstänks sakna ett ärende. Vi läser om utegångsförbud på kontinenten och öppna ölkranar och gym i Stockholm. Myndigheterna agerar på skilda sätt och sätter in sina åtgärder vid olika tidpunkter. Men detta virus som drar fram över jordskorpan och tar sig in i vårt medvetande vid en och samma tidpunkt, vad gör det med oss?

”Viruset är en väckarklocka”, säger en läkarvän där hon står i vit bikini i fyra plusgrader. Vi har just doppat oss i havet och låter oss torkas av solen och vinden. ”Vi har stört naturen. Vi har trängt oss in och utnyttjar den på ställen där vi inte ska vara.”
I klubben för vinterbadare träffas vi allt oftare, mer än någonsin förr behöver vi hettans rusning genom kroppen efteråt, den inre värmen som håller kylan borta resten av dagen. Vi följer hälsomyndigheternas regler, är fem och håller meteravstånd.

”Vi kommer ju alla förr eller senare att drabbas av coronan”, säger Johanna, som är kirurg, specialiserad på bröstcancer och arbetar på ett privatsjukhus. Hennes klinik tar emot allt fler patienter från den offentliga sjukvården som vill frigöra sängplatser. ”Det är bara en fråga om när. Regeringens strategi är tydlig: Norge vill dämpa hastigheten på smittspridningen, fördela de sjuka över tid.”
Hege, vår maratonlöpare, hon som också simmar längst, är chef för ett sjukhus i Oslo som har tömt hundra sängar för att kunna ta emot den förväntade anstormningen av patienter. Än så länge dröjer den.

”Hur ser ni på munskydd”, frågar hon samtidigt som Gunhild, läkaren i den vita Chanel-bikinin, bryter in i samtalet: ”Det räcker inte att bara hålla avstånd, tvätta händerna, förstärka sjukvården, det räcker inte ens att satsa allt för att få fram ett vaccin – vi måste ändra våra matvanor, vi måste ändra vår livsmedelsproduktion, så att både vi och jorden kan överleva.” We have no Planet B, står det på t-shirten hon drar på sig. ”Vi hugger ner regnskogen för att få mer kött, palmolja och biobränsle. Virus i vilda djur kommer att hitta nya värdar: Det är vårt eget fel.”
Vi dricker kaffe från egna termosar. Någon glömmer sig och bjuder på sin kanelbulle. Alla skakar på huvudet.

Never waste a good crisis, är ett valspråk i diplomatins värld. En kris kan skapa momentum. I vilka branscher ska vi nu pumpa in miljarder. Olja? SAS? Norwegian? Kryssningsindustrin? Eller ska vi göra allvar av ett grönt skifte? Vi diskuterar innan elbilarna rullar hemåt.
Själv cyklar jag den trekvarts milen från bryggan vid Oslofjorden. Jag passerar Folkemuseet, skylten vid vikingaskeppen, kungsgården. Stängt. Tyst. Inne i stan är några butiker öppna. Det ställs ut stolar på trottoaren utanför ett kafé. Men allt är ändå annorlunda.
Det första som spred sig i mitt grannskap när vi insåg att också vi var i riskzonen var oron. Vi kände oss sårbara och sörjde att livet aldrig mer skulle bli som förr. Snabbt tog sig oron uttryck i en enorm längtan efter naturen. Med ångest och adrenalin pumpande i kroppen sökte vi oss ut i markerna. För norrmän är naturen trygghet. Den är pålitlig och lugn. Så som vi gärna tror att vi själva är. Formade av gråsten. Uthuggna ur fjäll. Naturen är trädstammar vi kan omfamna, grenverk vi kan söka skydd under.

Ett av de starkaste minnen av sorgearbete som jag har är en far som hade förlorat sin son i terrordådet på Utøya och berättade för mig att han hela tiden längtade till fjällen. Det var hoppet om att stenmassiven skulle kunna lyfta av honom något av sorgen, hjälpa honom att bära den.

Vi visste ju egentligen att vi inte är en kulturnation utan en naturnation. Så snart operan, konserthuset och teatrarna hade stängt stormade vi ut. Vi spred ut oss, hittade nya stigar, såg solen gå ner från stenar vi aldrig tidigare suttit på, tvingade bort barnen från Fifa och Fortnite och Tiktok. Det var som om vi alla ville sticka ner fingrarna i jorden och få svar på vilka vi var i det som skedde och vad som skulle hända med oss.
Under halva mitt liv har jag rest runt jorden för att ta reda på saker och ting. Den tiden är förbi. Eftersom myndigheterna vill att vi ska hålla oss till vår närmiljö och undvika onödiga resor blir jag hänvisad till att studera en flik av verkligheten: några gator i Oslo, mina grannar och mig själv. Vi som, än så länge, inte är direkt drabbade.

När vi oftare är ensamma, och inte är på väg någonstans, kommer vi närmare dem vi egentligen är. Cathrine är trettonfaldig norsk mästare i karate. Hon tar 120 kilo i marklyft och halvannan gång sin egen vikt i knäböj. Jag tror ingen vill sätta emot om jag slår vad om att hon är Skandinaviens starkaste förlagschef. Hennes liv är en ständig balansakt mellan kropp och intellekt, redigering och intervaller.
Isoleringen viruset förde med sig var perfekt för läsning, men hennes kropp skrek när Sats stängde. Efter en vecka hade hon lagt konstgräs i hela trädgården och hennes man, den norska nationalbibliotekarien, hade byggt en sarg som barnen kunde spela fotboll mot. På ett nylagt trädäck står hennes senaste kelgris, en enorm träningsställning för styrkelyft med bänk, stänger, lösa vikter och viktskivor.

Hon är den personliga tränaren från helvetet när hon demonstrerar front squats, hip thrusts, pull-ups, pec flies och dips. Samtidigt oroar hon sig över att hennes egen personliga tränare inte har fått arbetslöshetsersättning ännu. Ingen av oss vet vilken grundlön tränarna på Sats har och hur deras intressen tas tillvara.

”Den här tiden lär oss hur pass utjämnande vårt samhälle är i vardagslag”, säger Cathrine. ”De som har en säker inkomst, rymlig bostad, bil och bredband kan uppleva att de har det väldigt bra nu. Man får dra ner på tempot, upptäcker nya sätt att umgås på. Men de som saknar detta har det tuffare än tidigare. Nu säger vi att de har samhällsviktiga arbeten; de som sitter i kassan, jobbar på lager, städare, transportarbetare och de som arbetar på golvet i sjukvården. Det är fint med applåder från balkongen, men det borde märkas under löneförhandlingarna också”, säger hon.

Hunden står lydigt och ser på. ”Han där är coronans vinnare”, ler hon medan hon spänner fast en viktskiva vid midjan. ”Han har aldrig fått springa så mycket som nu.”
Hur letar man fram scheman för fjärdeklassare, samtidigt som man läser nekrologer från New York? Hur loggar man in sitt barn på den digitala klassträffen samtidigt som flyktingläger spärras av? Hur installerar man Zoom och Teams och It's learning och klassens chatt samtidigt som man studerar kurvor, prognoser och skilda strategier mot pandemin? Dämpa, bromsa, trycka tillbaka, total nedstängning.

Från en dag till en annan blev vi våra barns lärare. Jag hade tidigare ofta lått barnen hoppa över de digitala läxorna, vardagen var ändå full av skärmar. Det innebar att jag hade stora kunskapsluckor i ämnet digitala plattformar. Den första dagen gick åt till att få in skolans system i barnens paddor som jag panikköpt när det meddelades att skolorna stängde. Nya lösenord, glömda lösenord, vill du uppdatera nu?

Under rasten utväxlar jag en hälsning med grannen på andra sidan staketet. Det är som om sådana småsaker – ett leende, en vinkning, en blick – har fått en djupare mening. Vi sätter större värde på varandra nu när ingenting längre kan tas för givet.
”Välj ett djur. Ladda ner en bild. Berätta om det.” Nioåringen väljer hund. Enligt instruktionerna ska hon gå in på Wikipedia för att hitta information. Om hon ändå hade valt fladdermus. Då hade vi kunnat göra research tillsammans. Den förbaskade fladdermusen som ju är orsak till att vi sitter här vid köksbordet och stökar runt utan att riktigt veta vad vi ska göra. Men hund blir det alltså. Vi använder det mesta av timmen till att ladda ner en bild. Det finns så många att välja mellan.

Vi bor mitt i stan, på en höjd i ett område med en blandning av villor, småhus och låga flerfamiljshus. Här ser man cyklar från loppmarknaden vid sidan av Teslor och gatans enda Jaguar. Tittar man på resultatet från det senaste stortingsvalet placerar sig St Hanshaugen ganska nära genomsnittet. En aning grönare än resten av Oslo, lite mindre blått. Arbeiderpartiet fick en något mindre andel av de röda rösterna, socialisterna och Rødt en något större. Men våra skilda uppfattningar om viruset följer inte de vanliga politiska skiljelinjerna, speglar inte heller kunskapsnivåer, utan är snarare uttryck för djupare personlighetsdrag.

En av mina grannar är rädd för allt. Studsmattor. Kolhydrater. Fallande aktiekurser. Bankkollapser. Att förlora kontrollen. Men ingen fruktar han mer än Anders Tegnell.
”Vad vill du helst ha, Åsne, ett land styrt av en regering som lyssnar på professionella råd, väger för och emot innan de tar ett beslut som de tar på sig ansvaret för? Eller ett expertvälde på tunn och sprucken vetenskaplig is?” Han svarar själv. ”Viruset har funnits i världen några få månader och vi vet inte mycket om det. Att låta någon med begränsad empiri och kunskap fatta avgörande beslut som påverkar så många områden och dimensioner tycker jag är en dålig idé.”

Restriktionerna har varit i kraft ett par veckor och för första gången strålar vi samman i en trädgård. Vi följer reglerna om att träffas ute, inte inomhus, för att minska risken för smitta. Vi har tagit med oss egna glas och värden har hämtat upp kallt vitt vin från källaren. Trots att vi kom varmt klädda visar sig sex plusgrader vara i kyligaste laget även för norrmän och vi lånar sovsäckar av värdparet, fjällmänniskor som har en särskild garderob för friluftsutrustning.

”Vad är solidaritet?” frågar den räddhågsne grannen och svarar själv: ”Jo, att vi som är privilegierade ska respektera reglerna. Vi kan inte kosta på oss att göra egna värderingar. Och är det så illa att sitta i soffan några veckor? Kan vi inte bara vara lite försiktiga? När har det någonsin skadat?”
Han hämtade hem barnen från skolan redan innan den stängdes och poängterar att kvarterets överläkare, som arbetar på Rikshospitalets intensivvårdsavdelning gjort detsamma. För i mitten av mars såg kurvorna i Norge ut som kurvorna i Italien. Smittspridningen var lika snabb.

Men våra kurvor planar ut. Vi har varit duktiga. Vi höll oss hemma under påsken. Grannen med friluftsgarderoben ordnade skidlopp för barnen i huset. ”Skidor funkar faktiskt mycket bra på gräs”, slog han fast. ”Det är bara att tvätta bort all valla och sedan köra med höga knän, som Klæbo.” Det var självklart idealtid som gällde för loppet, så att ingen skulle flåsa sig fram till seger.

Åsne Seierstad
Journalist och författare. Född 1970 och bosatt i Oslo.
Slog igenom med ”Bokhandlaren i Kabul” (2002). Har därefter bland annat gett ut reportageboken ”Ängeln i ¬Groznyj” (2008), om Tjetjenien, och ”En av oss” (2013), om Anders Behring Breivik och terror¬dådet på ¬Utøya.
Hennes¬ ¬senaste bok ”Två ¬systrar” (Albert Bonniers förlag, 2016) ¬handlade om två norska systrar som radikaliseras och ansluter sig till ¬terrorsekten IS.

Pinja

Avatar

Åsne

av Seawolf @, fredag, april 24, 2020, 18:50 (1435 dagar sedan) @ Pinja

Visst lever människan alltmer på ett ohållbart sätt.
Men det enda som på sikt kan lösa situationen är att tvärnita jordens befolkningsökning, och få den att minska kraftigt.

Hans Rosling har ju mycket riktigt konstaterat att befolkningsökningen har avtagit då välståndet har ökat för de fattigaste. Men han tillkännagav aldrig det som är den logiska konsekvensen och som han rimligen måste ha insett, nämligen att jordens ekologi inte klarar det heller....

--
"The Seawolf is a mythical creature that does not exist in any known culture. According to University lore, the Seawolf is a sea creature that brings good luck to anyone to lay eyes on it."

Avatar

Åsne

av Håkan, Göteborg, fredag, april 24, 2020, 20:11 (1435 dagar sedan) @ Pinja

Väl tänkt och väl skriven artikel, Pinja, och som i stort sett allt annat jag läser eller lyssnar på numera handlar den om att världen inte kommer att bli sig lik igen.

Jag kände också igen mig i beskrivningen av restaurangen med olika djur och kryp då vi vid ett av våra besök i Vietnam under nittiotalet blev bjudna till en sådan en bit utanför Hanoi.
En intressant upplevelse men inget som gav mersmak i något avseende, tvärtom, och i den upprördhet just över kinas djurmarknader som nu råder tycks alla glömma att liknande finns i stort sett alla asiatiska länder.

Håkan

Avatar

Åsne

av Pinja @, Västerås, lördag, april 25, 2020, 10:40 (1434 dagar sedan) @ Håkan

Det var mest de inledande styckena som föreföll mig så starka. Jag har faktiskt aldrig besökt någon dylik marknad. Däremot nog fiskmarknader, som då inte väckte några känslor alls hos mig, vilket jag nog tror att de skulle göra idag. Min hållning i dessa frågor är en helt annan idag än för 30 år sedan.

Pinja

Avatar

Åsne

av Håkan, Göteborg, lördag, april 25, 2020, 16:50 (1434 dagar sedan) @ Pinja

Det var mest de inledande styckena som föreföll mig så starka. Jag har faktiskt aldrig besökt någon dylik marknad. Däremot nog fiskmarknader, som då inte väckte några känslor alls hos mig, vilket jag nog tror att de skulle göra idag. Min hållning i dessa frågor är en helt annan idag än för 30 år sedan.

Pinja

Jag har funderat lite på det du skriver om fiskmarknader, Pinja, och jag måste fråga om du inkluderar svenska butiker och fiskvangar (stavas så) i detta eller om det bara är de oräkneliga butiker och restauranger i nästan hela världen där fiskar och skaldjur förvaras levande i akvarier du ogillar?

Håkan

Avatar

Åsne

av Pinja @, Västerås, lördag, april 25, 2020, 17:14 (1434 dagar sedan) @ Håkan
Ändrad av Pinja, lördag, april 25, 2020, 17:28

Även yrkesfisket i Sverige (och Finland) är ohållbart. Allt yrkesfiske i Östersjön är ohållbart borde förbjudas. Likaså allt trålfiske överallt på jordklotet. Sen har vi fritidsfisket. Det sker ju lokalt och i mindre skala. Jag har svårt att överblicka omfattningen. Men även fritidsfisket är bitvis ohållbart. T.ex är ju allt fiske under lektiden fullständigt horribelt och helt ohållbart. Ändå knorras det på sina håll i Finland över förbudet, och man bryter mot det. Västkusten i Sverige har jag sämre koll på.

Pinja

Åsne

av Cthulu, Enköping, lördag, april 25, 2020, 18:16 (1434 dagar sedan) @ Håkan

Inom samma ämne så verkar även jag ha blivit gammal. Läste lite om hur det gick till på slakteri och nu har jag och frun gradvis flutit över lite mot veggiekäk. Försöker hoppa över kött och fisk 5-6 dagar i veckan. Ost och ägg är dock ett undantag men jag ogillar fundamentalister, oavsett område. Skaldjur kommer jag heller aldrig ge upp men det äter vi kanske bara någon enstaka gång i månaden.

Stordriftsmentalitet och köra mat världen över suger men är tyvärr ett måste om vi alla, givetvis för många människor, ska kunna äta de mängder som vi äter. Vilka blir nästa att förespråka 1-barnspolitik?

Avatar

Åsne

av Håkan, Göteborg, lördag, april 25, 2020, 18:50 (1434 dagar sedan) @ Cthulu

Inom samma ämne så verkar även jag ha blivit gammal. Läste lite om hur det gick till på slakteri och nu har jag och frun gradvis flutit över lite mot veggiekäk. Försöker hoppa över kött och fisk 5-6 dagar i veckan. Ost och ägg är dock ett undantag men jag ogillar fundamentalister, oavsett område. Skaldjur kommer jag heller aldrig ge upp men det äter vi kanske bara någon enstaka gång i månaden.

Stordriftsmentalitet och köra mat världen över suger men är tyvärr ett måste om vi alla, givetvis för många människor, ska kunna äta de mängder som vi äter. Vilka blir nästa att förespråka 1-barnspolitik?

Min londondotter har periodvis varit nästan vegan, Cthulu och Pinja, delvis genom att bo ihop med människor med olika sorters livssyn men redan innan hon flyttade från Sverige hade hon börjat bli åt det vegetariska. Hon varierar sig numera lite mer, hon börjar ju bli vuxen, det lilla livet...

Om man avstår från kött efter att ha sett hur det går till i ett slakteri borde man också avstå från både ost och ägg av motsvarande skäl. Kolla lite hur det går till i dom verksamheterna.

Och fisk, massavlivning med kvävning som dödsmetod, kombinerat med att pressas ihop i fångstredskapen.

Själv är jag allätare men med väldigt lite kött ändå, och med hänvisning till det jag nämnde tidigare inkluderar det hund, orm, groda, gräshoppor, levande fisk, levande skaldjur och troligen en del jag inte ens visste om då jag åt det, man har ju vatt runt i världen…

Håller med om att stordrift är ofrånkomligen nödvändigt för att hålla snart åtta milliarder människor med tillräckligt många kalorier var dag så tillräckligt många når den ålder de förökar sig, hittills finns det tillräckligt med mat sett globalt och över tid - vilket inte på något sätt innebär att svält och undernäring med påföljande fysiska och mentala konsekvenser ska bortses ifrån.

Men jorden befolkning ökar, om än i avtagande takt, och det skulle den inte göra om det inte fanns tillräckligt med mat.

Befolkningen skulle inte heller öka om det genomsnittliga antalet barn per kvinna understiger cirka 2,1. Om inga sjukdomar eller olyckor skulle inträffa räckte det med 2,0.

Skulle en ettbarnspolitik genomföras globalt och verkligen fungera vore den sista människan död, biologiskt sett, inom ett eller två århundraden. Långt innan dess skulle dock alla samhällen ha upphört att fungera med snabbare förlopp som konsekvens.

Det är bara att använda lite matematik, och gärna sådana där Roslingska lådor med korrekta antal människor i olika åldersgrupper, så ser man.

Håkan

Avatar

Åsne

av Pinja @, Västerås, lördag, april 25, 2020, 21:30 (1434 dagar sedan) @ Cthulu

Ganska lika med mig Cthulu, fast jag är inte så principfast egentligen. Det bara faller sig naturligt att det blir mycket mera vegetariskt, dock inte veganskt, efter det att den yngre generationen blivit vegetarianer. Umgänget med dem smittar av sig helt enkelt. Och gott och nyttigt är det också. Men ikväll har jag ätit Entrecote, det var faktiskt länge sen sist.

Pinja

RSS-feed av trådar
powered by my little forum