28 och lite till...

av Ljusne-Håkan , Södra Bottenhavet, de enda riktiga havet, lördag, mars 13, 2010, 10:27 (5178 dagar sedan) @ Rövarn

... grader är nästan lika mycket som det är i huset här, drängen, som har uppgiften att sköta kaminen, ska strax gå och kommer inte tillbaka förrän imorgon, så han har eldat utav bara hel_ite.

I övrig kan väl nämnas att frun i huset inte är hemma och hon har barnen med sig så jag har det vääldigt behagligt när jag går omkring utan att bära något klädesplagg på överkroppen. Så snart drängen gett sig av tar jag även av beklädnaden nertill och behåller bara det allra nödvändigaste för att skyla vitala delar, man vill ju inte skrämma en eventuell besökare. När detta inträffar kommer jag att plocka fram krafsen och sätta mig tillrätta i en behaglig soffa och njuta en lång stund genom att dra dess rivande, kittlande fingrar sakta fram och åter... över ryggen och än en gång försöka minnas hur söndagskvällen egentligen slutade.

Varför är det gott att äta jordnötter i samband med att man dricker pilsner och varför kallas dessa bönor för nötter? Det skulle man ju kunna fråga sig, men det gör inte jag.

En försäljare, en käck kvinna som uppgav sig vara från Vattenfall ringde nyss, jag är inte riktigt på humör för att prata elavtal (Walters fel?) och snäste av henne med att jag betalar hellre 375 kronor mer om året, det var vad hon kunde erbjuda, i fast avgift än att sitta och jämföra alla elbolags priser på min, begränsade, fritid. Hon kontrade med att det är därför hon ringer så att jag ska slippa sitta och jämföra och uppmanade mig att hämta senaste fakturan från mitt elbolag. Jaha, sa jag då, så Ni är billigast i Sverige på el, sen inledde jag en monolog där jag förklarade att om jag ska jämföra priser på el, bankränta, bilförsäkring, hemförsäkring, ja allt som man måste ha för att få leva i detta land, då skulle hela min fritid gå åt endast till detta. Hon lyssnade tålmodigt och försökte på något ställe flika in ett: ja, men! men jag ångade på. Till slut hade jag inte mer att säga så det blev tyst ett par sekunder, då sade hon: -Så Du är inte intresserad av mitt erbjundande då?

Jag bad om ursäkt för att jag varit en aning vass i tonen , då sade hon med skratt i rösten: det gör inget, jag tar kvällen nu och har fått något att berätta för kompisarna i helgen, ha en riktigt trevlig helg! Jag önskade henne detsamma med ett litet konstlat skratt.

Men visst är det så, att ska man leva billigt får man offra fritid på att hitta ett bättre alternativ än vad man har? Ska man värdera sin oskattade tid i pengar tror jag inte man vinner speciellt mycket på att jaga det, för dagen, billigaste alternativet, även om det handlar om "försäljare" som ringer upp, tiden i telefon samt att kolla om de verlkligen är billigast går ju åt. Nästa gång ska jag använda Seinfeld-metoden när de ringer en vardagskväll -Nä, tyvärr är jag upptagen just nu, men ge mig ditt nummer så ringer jag upp på lördag när jag är ledig.

Jobb... Jag hade oerhört sköna dagar då vi åkte till Storstan och tillbaka, för min del innebar det tre lediga dagar. Tyvärr räcker inte det för mig. Jag hade bestämt att hela vecka 12 skulle jag vara ledig, då har jag min ledighet från mitt ordinarie jobb i nio dagar. Nu blev det så, en kollega frågade om jag kunde jobba åt honom onsdag och torsdag (vilket innebär 24 timmar i vårt skift) och att min fru, som är arbetslös, fick fullt med timmar just vecka 12 (vad är speciellt med den veckan?) Jag accepterade jobbarkompisens vädjan efterom jag ändå får förpliktelser, det kan vara bra att ha senare. Samtidigt säger deltidschefen att på tisdagen måste han vara borta, så jag har mer eller mindre full vecka där också. Orkar jag några veckor till? Nu är nästa avisering att jag ska vara ledig vecka 15, får se hur bra det går. Väggen närmar sig med stormsteg, är det någon här på planket som vet hur man säger nej...?

När går man in i väggen? Detta är den allvarligaste frågan jag någonsin ställt, oavsett plank! Jag jobbar ca:150%, dels på ett ordinarie jobb, 100% Dels på ett deltidsjobb, vilket kan bli lite olika, upp till 60% vissa veckor och till och med månader... Hur känner man gränsen? Jag upplever mig själv som normal, jag tror krafsgänget upplevde mig som relativt onykter men ändå normal, så de som var med på krafset kanske inte ska svara... men Ni andra, var går gränsen för att "gå i väggen", vilket jag själv inte tycker är en sjukdom, men är jag nu på väg att få en konkret bekräftelse på att det är så. Det jag hittills upplever som jobbigast i sammanhanget är de nära och kära som hela tiden påstår att "lugnar Du inte ner dig går Du snart i väggen"!

Vilket positivt bemötande, när man redan känner att det håller på att barka åt hel_ete! Jag vet ju ändå själv att jag inte riktigt hinner med, att få den feedbak då underlättar ju inte precis... Eller är jag redan så klistrad i väggen så att jag inte ser...?

Bra skrivet. Du har nog koll på livet ändå. Och kommer nog att dra i bromsen ang jobbandet, den dag det är nödvändigt. Krafsträffarna är speciella. Vilt främmande båtfreak träffas, och så känns det som om man känt varann i åratal.

--
I helvete heller!, skrek han inni från kammarn.