AKB

av Pinja , Västerås, lördag, augusti 26, 2017, 12:40 (2435 dagar sedan) @ Håkan
Ändrad av Pinja, lördag, augusti 26, 2017, 13:19

En bra belysning av läget ges också i hemma-hos reportaget hos Jan Björlund i DNs lördagsbilaga idag. Han står betydligt hårdare upp mot SD än jag tidigare riktigt förstått. Det hänger ihop med hans mammas flykt undan Nazisterna, med sin lillebror i ryggsäcken. Vinner inte Alliansen valet av egen kraft så vill han bilda regering med s.

PS: Något för Sven-Björklundbasher att fundera på.

Pinja

PS: Råkopierat med iPAD:

Man kan inte överleva tio år som partiledare utan att knäcka några ägg.

Jan Björklund börjar emellertid med smöret.

Fettet ska smältas och svalna, innan det blandas med mjölken och mjölet och äggen. Han har inga exakta måttangivelser, bara en känsla för när smeten är lagom lös och redo att fräsa i järnet.

– Det är ju min mormors våfflor som min mamma lärde mig. Jag har ju aldrig läst hur man ska blanda ihop det, utan jag kör på, säger han.

Sextonåringen Jesper och tolvåringen Gustav får hjälpa till att grädda. Medan doften från järnet sprider sig i köket berättar deras pappa om bakgrunden till receptet.

För i den här villan i Bromma serveras våfflor med en dramatisk familjehistoria från Nordnorge senhösten 1944, i slutfasen av det andra världskriget och nazisternas ockupation.

Tyskarna höll på att förlora och drog sig tillbaka med den brända jordens taktik, med dess grymheter mot civilbefolkningen. Ryssarna drog fram, Stalin efter Hitler.

– Min mamma var en 23-årig flicka och otroligt utsatt. Morfar hade en radioapparat gömd för att lyssna på den fria norska radion från London och det var dödsstraff på det. Så familjen flydde på skidor till Sverige. Min mamma hade sin fyraåriga lillasyster i ryggsäcken. Det var november och mörkt dygnet runt. Men det var också därför som de vågade fly. De visste att de var svårare att upptäcka, säger Jan Björklund.

Spåren efter flykten fortsätter, över den svenska gränsen till jobbet på ett pensionat i Vikarbyn i Dalarna och mötet med en idrottsintresserad ung man från Skene i Västergötland, ett äktenskap och en son som blev partiledare för Liberalerna.

Nu står Jan Björklund och pratar om sina barndomssomrar på släktgården i Nordnorge, medan han lägger upp grädde och sylt åt sin fru och sina barn.

Ragna Björklund avled i våras. Hon blev 96 år.

– Jag har verkligen funderat den här våren över varifrån mina värderingar kommer. Vad formas man av? Jag har grunnat på det, eftersom mamma gick bort, säger han.

•••

I tio år har han varit en huvudperson i svensk politik. I en politiskt turbulent tid kan han ha regeringsfrågan i sin hand. Om partiet bara låter honom behålla makten.

Det skakar i Liberalerna och det skakar gång på gång i svensk inrikespolitik.

När regeringen dras in i it-haveriet på Transportstyrelsen byter debatten blixtsnabbt riktning, från frågan om rikets säkerhet till spekulationerna om hur Sverige ska styras.

Det är stor dramatik nästan jämt.

– Regeringen lever hela tiden med risken att det ska bli parlamentarisk kris. Det säger mycket om polariseringen i vår tid. Så länge jag har varit politiskt aktiv har vi haft två block. Nu har vi flera grupperingar. Det leder till väldigt stora förändringar i samhällsdebatten och det ser vi hela tiden, säger Jan Björklund.

I slutet av juli meddelade allianspartierna att de var beredda att rikta misstroende mot tre statsråd. Två av dem, infrastrukturminister Anna Johansson och inrikesminister Anders Ygeman, har sedan fått lämna regeringen. Förtroendet för försvarsminister Peter Hultqvist ska prövas i höst. Även om läckor har gjort gällande att riksdagsledamöter i Liberalerna och Centerpartiet tvekar, säger Jan Björklund att planen om en misstroendeförklaring mot Hultqvist står fast.

– Han kände till detta i mars 2016. Han valde att inte ta upp det i säkerhetsrådet eller med statsministern eller med det ansvariga statsrådet, säger Jan Björklund.

Han tror att krisen i slutet av juli bara var början på skandalen runt Transportstyrelsen.

– Jag satt ju i regeringen i åtta år och i ledningen för regeringen i sju år. Jag har väldigt svårt att förstå hur detta har skötts. Jag tror att KU:s granskning kan ge en ganska dramatisk fortsättning.

•••

Det är så vi är vana att se Jan Björklund: Som en politiker beredd på hård konfrontation.

Man kan inte göra en omelett utan att knäcka några ägg. Det är en hårdför politisk strategi som tillskrivits alltifrån kommunistdiktatorer som Stalin och Mao till den franske revolutionspolitikern Robespierre. En tacksam liknelse för dem som vill porträttera Jan Björklund som frontfiguren för det kravliberala etablissemang som dominerat Folkpartiet och Liberalerna i två decennier.

Men han vispar faktiskt våffelsmet i motsatt syfte.

Det är första gången under hans tio år som partiledare som journalister kommer över tröskeln till familjen Björklund-Brifalk. Han och hans medarbetare har länge resonerat om hur han ska kunna visa lite mer av sin person, utan att passera gränsen för det rent privata.

Det har jag ingen aning om, när jag frågar om vi kan få göra en längre intervju. Jag har heller ingen aning om att det plötsligt ska uppstå en strid om ordförandeposten i Liberalerna. Men jag har skrivit flera större reportage om utmanaren Birgitta Ohlsson, och funderat en hel del över hennes rival. Jag vet att han väcker antipatier, också i de egna leden, bland dem som ser honom som populistisk maktspelare. Men jag har också hört övertygade socialliberaler beskriva Jan Björklund som den bästa partiledaren som de någonsin haft. Någon som vet när alla fyller år och hur de mår, och aldrig missar att dansa med 80-åriga Asta på sammankomsten.

Det finns frågor att ställa om personen och schablonen. Major Björklund. En 55-årig före detta yrkesofficer.

– Jag är väldigt stolt över min militära bakgrund men jag förstår ju att den bilden går att använda, och att den går att koppla till skolan och kraven på ordning i klassrummet. Det är klart att man vill teckna en schablonbild av en person som är väldigt hård. Det blir endimensionellt. Med ett slags kyla som passar in i den bilden, säger han.

Vad är det du känner att du vill lägga till i den här bilden?

– Jag myntade ju en gång det här begreppet ”att ställa krav är att bry sig” som mitt parti sedan har använt sig av. Det är väldigt lätt att utmåla det som tufft, men det bygger på ett starkt socialt engagemang.

•••

Precis innan Birgitta Ohlsson kom ut i Aktuelltstudion som partiledarkandidat följde vi med Jan Björklund på ett mer traditionellt partiledarbesök. Det regnade i Sollentuna, och i den spektakulära dragkampen mellan de två starka profilerna i partitoppen rådde stiltje.

Stockholmsliberalernas ordförande Anna-Lena Johansson – hon som senare skulle meddela att länsförbundet i huvudstaden var splittrat i ordförandefrågan – kunde guida Jan Björklund till fritidsledare och frukthandlare. Han kunde ägna det interna mötet med de lokala partitopparna åt regeringsfrågan.

Han sa att han ville se en alliansregering, om de borgerliga partierna blev större än de rödgröna. Men om det misslyckades, borde hela alliansen samarbeta över blockgränsen. Vad tyckte partikamraterna? Jo, de höll med. Det tog bara några minuter, så var den avklarad, diskussionen om partiets svåra vägval.

– Det är likadant överallt, berättar han, när vi möts igen, i villan i Bromma.

Under våren har han haft åtskilliga samtal med partikamrater för att försäkra sig om att de följer med, efter valet 2018. En ödesfråga kräver förankring.

– Jag vill verkligen känna att jag pratar med många och känner av stämningen och lyssnar på deras synpunkter och invändningar. Skulle det vara så att vi får en otroligt komplicerad situation och Moderaterna säger att de vill jobba med SD, då måste man förstå att det kan leda till en helt ny politisk karta i Sverige. Jag vill att alla ska vara medvetna om det, säger han.

I åratal har han grunnat på regeringsfrågan, och detta är hans slutsatser. Han säger att det är otänkbart för Liberalerna att sätta sig i en regering om de borgerliga partierna blir mindre än de rödgröna efter nästa val.

– Då måste man ha stöd av SD i varenda fråga och det är klart att det inte kan ske utan motprestationer.

Men han säger också nej till att låta de rödgröna regera på nåder av alliansen, som i dag.

– Det dåliga med det är att Vänsterpartiet får så otroligt starkt inflytande. Jag utesluter inte att en del av stödet för Sverigedemokraterna beror på att det finns borgerliga väljare som tycker att vi är för mesiga där.

Därmed finns bara ett alternativ kvar: Att bryta blockpolitiken.

Om det blir aktuellt, vill Jan Björklund känna partiets stöd.

– Jag vet att vår väljarkår till stor utsträckning är allmänborgerlig. Men den ogillar också starkt Sverigedemokraterna. Det blev riktigt skarpt den 19 januari i år. Moderaterna gjorde just den öppning till SD som vi har varit överens om sedan 2010 att vi inte ska göra. Det förstår ju var och en att det skulle kunna riskera att försvaga och försvåra allianssamarbete. Delvis har det redan skett.

Vad skulle krävas för att Liberalerna skulle kasta loss från alliansen?

– Vi kommer att gå till val på att Sverige ska ha en alliansregering. Vi kastar inte loss från alliansen. Men om Moderaterna skulle öppna upp för SD, om de verkligen gör det och börjar förhandla, då blir det svårare för alliansen. Då är det Moderaterna som kastar loss.

– Till sist avgörs detta efter valet. Den svåra situationen uppstår ju om vi har en situation som i dag och Moderaterna vill bilda en alliansregering med stöd av SD. Det faktum att man tidigare har uteslutit det och inte längre utesluter det, det betyder ju något, trots allt.

•••

Han firar tioårsjubileum som partiledare i en omvälvande tid. Den politiska analysen måste göras på många nivåer. Hela västvärlden skakas av skilsmässan mellan konservatismen och liberalismen, överallt försöker borgerliga koalitioner hantera de nya strömningarna.

På en annan nivå finns berättelsen om personerna som måste fatta de avgörande besluten. En man vispar våffelsmet i ett kök i Bromma, och han gör det inte för att marknadsföra sig som mästerkock.

Sonen Jesper avslöjar direkt att repertoaren är begränsad.

– Annars blir det pyttipanna eller pasta med köttbullar när pappa lagar mat, säger han.

Köket har originalluckorna kvar från 60-talet, och inredningen i övrigt är trivsam snarare än tjusig. Det är lite för många möbler, säger hustrun Anette Brifalk. Båda makarna har under de senaste åren fått röja ut bostäder åt gamla och sjuka föräldrar. Det där med att rensa och kasta är svårt.

På bottenplan har Jan Björklund ett vitrinskåp som hans pappa specialbeställt för sina prispokaler från idrotten. Kaffet på terrassen serveras i små glansiga koppar med silverkant och signaturen ”Ragna Bj. -80”.

– Mamma gick porslinsmålningskurs. Det tyckte man kanske inte var så kul när man var ung grabb, men nu är det fantastiskt. Vi har mycket porslin som hon har gjort, jultomtar och påskkycklingar och allt, säger Jan Björklund.

Det var så det såg ut i arbetarnas villor runt textilfabriken i Skene i Västergötland på 60-talen.

– Det fanns ju bokhyllor i hemmen. I alla hem. Men de var inte fyllda av böcker utan av vaser och fotografier och porslin, säger Jan Björklund.

Det blev lärarna i skolan som såg till att arbetarbarnen läste. Föräldrarna hade inga förväntningar. Utan kraven i klassrummet hade killarna och tjejerna inte haft någon anledning att plugga.

Kanske var det ändå lite annorlunda hemma hos Björklunds, för mamma Ragna var ingen vanlig hemmafru. Anette Brifalk glömmer aldrig första mötet med sin blivande svärmor.

– Jag hade ju den här bilden av hemmafruar och så kom jag hem till Skene, och så satt vi vid köksbordet och hon var så engagerad i frågan om Israel och Palestina. Hon hade starka åsikter och var väldigt påläst. Hon hade ett jättestort intresse för vad som hände i världen, säger hon.

Samhället Skene dominerades totalt av socialdemokratin, med starka män i facket och arbetarkommunen. Nästan alla unga var med i SSU.

– Min mamma kom från en helt annan miljö i Nordnorge. Hennes starkaste upplevelse var att Norge befriades av engelsmännen och amerikanarna. Hon reagerade starkt på antiamerikanismen på 70-talet, som när Palme åkte till Castro på Kuba och skällde på USA. Även om hon inte var partipolitiskt engagerad så tänkte hon politiskt. Det påverkade mig starkt, säger Jan Björklund.

Han ville hitta ett alternativ till vad han upplevde som kollektivismen och konformismen. I jordbruksbygderna runt Skene var Centerpartiet starkt, men bönderna lockade inte, och den traditionella högern kändes avlägsen.

– Den typ av väljargrupp som karakteriserar liberaler eller Folkpartiet, med utbildad medel-klass, den fanns ju inte heller i Skene. Men så kom valrörelsen 1976 och vi var några som lyssnade på debatten. Det var min mammas humanistiska inställning i kombination med mitt motstånd mot det kollektivistiska som gjorde att jag hamnade där jag hamnade, säger han.

Det är väl här den börjar, historien om Jan Björklund som en lite udda karaktär i Folkpartiet och i svensk politik. En arbetargrabb med bred västgötadialekt kan möta en del fördomar.

– Det finns kretsar i vänstern som ogillar mig starkt. Jag är född och uppvuxen i arbetarklass. Jag förstår vad som krävs för sociala resor. Väldigt många på vänstersidan har inte gjort den klassresan. De underskattar behovet av drivkrafter och incitament. De anser att de representerar jämlikhet men förstår det inte fullt ut. Jag provocerar dem, säger han.

Möjligen har Jan Björklund också framkallat spår av klassförakt internt i Liberalerna. Det är åtminstone vad hans vänner och anhängare säger.

Han protesterar inte mot den beskrivningen.

– På 70-talet hade vårt parti varit med och avskaffat betygen. När jag började driva skolpolitiken var det en oförståelse för behovet av drivkrafter och incitament. Det fanns absolut i vårt parti.

Säkert framkallade ett reportage i DN:s dåvarande helgbilaga hösten 2007 en del rysningar i den bildade borgerligheten. Det var där som Jan Björklunds förflutna i försvaret exponerades, bland annat scenen där han uppmanade rekryterna att ”runka upp stridskukarna”.

Jan Björklund rös definitivt när han såg texten.

— Det var jobbigt för att det var sant, även om det var otroligt länge sedan jag sa det där. Jag insåg att detta kommer att utnyttjas av alla som vill komma åt mig.

•••

Ingen av kritikerna lyfter fram klassfrågan i diskussionen om Jan Björklund. Även om de uppfattar honom som en outsider, så är det snarare bilden av en insider som de försöker befästa. De har väl en del att komma med på den punkten.

När vi sitter där med våffelhjälten i Bromma har Liberalernas riksdagsgrupp precis haft sommarfest i partisekreteraren Maria Arnholms kollektivhus på Lidingö. Det var där som Jan Björklund träffade Anette Brifalk på ett party i slutet av 80-talet.

– Om man har varit med i ett ungdomsförbund så finns det kopplingar mellan alla i samma generation. De som är kvar i politiken från ungdomsförbundet, de känner varandra. Men huvuddelen av vår partistyrelse har inte alls den bakgrunden, säger han.

Han påpekar att han, till skillnad från många andra politiker, har haft en karriär utanför partiet i tolv år. Det var en yrkesofficer som charmade tjejen från Folkpartiets riksdagskansli på den där festen i kollektivhuset.

Han ringde dagen därpå och de gick till Gröna Lund och Strandvägen. Vips hade de flyttat ihop.

I augusti 1992 stod bröllopet. Sedan var tanken att det skulle bli barn. Minst två, för det fanns ju inga kusiner, eftersom ingen av makarna hade syskon.

– När jag var liten tyckte jag att det var otroligt skönt att vara enda barn. Jag såg hur alla andra bara bråkade med sina syskon. Men nu när jag är stor finns en saknad. Inte minst när mina föräldrar har varit sjuka och gått bort. Det är svåra stunder. Anette och jag delar det, men Anette var inte med när jag var barn, och vi kan inte dela minnen från den tiden, säger Jan Björklund.

Det blev barn i familjen Björklund-Brifalk. Men först efter många år av förväntningar och sorger. I Sydkorea i augusti 2001 gick drömmen i uppfyllelse via adoption.

– Jag hade ju funderat väldigt mycket på hur länge det skulle dröja innan jag kände att det var mitt barn, innan man knyter an. Jag tänkte att det nog kunde ta ett tag. Men det var ju omedelbart på hotellrummet. Vi hade köpt en napp som var för stor, och han låg där på sängen och grät och fick suga på våra tummar på natten. Att få barn är jättestort för alla, men efter så många år… Det betydde väldigt mycket.

•••

Jag stannar där en stund. Ska vi verkligen göra detta? Prata om kärleken till barnen och sorgen över föräldrar med en toppolitiker samtidigt som Sverige står inför enorma utmaningar om jobben och integrationen? När regeringen skakas av en politisk kris efter skandalen på Transportstyrelsen? När regeringsfrågan skaver i etablerade samarbeten? När partiet prövar frågan om ledarskapet?

Det har Jan Björklund funderat mycket på.

Han konstaterar att han som toppolitiker kan driva sina tiopunktsprogram i valrörelsen, men i toppolitiken uppstår hela tiden oväntade kriser som måste hanteras, från kriget i Ukraina till krisen i Transportstyrelsen. Då behöver medborgarna känna ett förtroende.

– Man kommer inte runt att en del av det förtroendet bygger på att man känner till personen. Hur har värderingarna formats och vuxit fram? Där vet alla att ens personliga erfarenheter och bakgrund spelar roll, säger han.

Han kan också skylla på att det var jag som började, för jag ställde frågor om adoptivsönerna på pressträffen år 2007, när han klev fram som valberedningens kandidat att efterträda Lars Leijonborg.

Jag tyckte att manliga toppolitiker också skulle få frågor om familjen.

Jag minns hur han ryggade tillbaka innan han svarade.

— Då var jag ovan. Nu känner jag mig tryggare i var gränserna går och pojkarna är så mycket större. 16-åringen kan själv bestämma om han vill vara med, säger han.

Några glimtar från familjelivet har det blivit genom åren, och de står i skarp kontrast mot schablonen av majoren som kom in i klassrummet och krävde kadaverdisciplin.

Det sägs att han är en curlingpappa och Anette Brifalk bekräftar.

– Du är präglad av din egen uppväxt. Du pratar ofta om din egen pappa och att han var så himla snäll. Och du är så himla snäll mot dina barn. Du kan vara sur på mig ibland, men aldrig på barnen. Det är aldrig att du höjer rösten. Du veknar fort, säger hon till sin man.

Jan Björklund berättar om när familjen var på fest och Gustav frågade om han fick gå in och spela dataspel.

– Han frågade dig och du sa nej. Sedan frågade han mig och jag sa ja. Och sedan satt han kvar i alla fall, för mamma hade ju bestämt.

Nu är barnen så stora att Jesper kan hämta Gustav på moppen efter skolan.

När pappa Jan höll tal under politikerveckan på Järvafältet i juni kunde kompisgänget komma åkande på moppe och lyssna. De fick höra en partiledare lova sina adoptivsöner att aldrig medverka till att ge Sverigedemokraterna makt över Sverige. Det blev ett av de mest personliga tal som Jan Björklund har hållit, och han fick mycket beröm efteråt.

Några veckor senare i Almedalen hade partiledarstriden trappats upp. Många tyckare drog slutsatsen att han berättade om klassresan från Skene på grund av hotet från den alltid så karismatiska Birgitta Ohlsson.

Ständigt denna Birgitta.

•••

Det var sensommaren 2007 som Jan Björklund tog över partiledarskapet för Liberalerna.

– Jag insåg ju att det inte skulle bli en dans på rosor. Att vara ett parti i en koalition är tärande, säger han.

Han hade varit partiledare i mindre än ett år när den första stora bataljen med Birgitta Ohlsson bröt ut. Det handlade om FRA-striden sommaren 2008, när hon och fem av hennes riksdagskolleger gjorde klart att de kunde fälla den borgerliga regeringen.

Jan Björklund säger att han lärde sig mycket av den striden.

– Varje gång någonting havererar så beror det ju ofta i en brist på ledarskapet från början. Och när det väl havererar är det för sent. Detta var en klassisk liberal konflikt. Å ena sidan måste vi bekämpa terrorism och å andra sidan måste vi skydda människors integritet. Till slut fick vi ihop en lösning. Men jag borde ha känt av tidigare att detta skulle kunna inträffa och sett till att det var bättre förankrat från början. Det var orutin från min sida.

Flyktingkrisen 2015 satte också djupa spår bland liberalerna.

– Att gå från öppna hjärtan till att inse att det inte var hållbart med den asylpolitiken som vi hade, det var väldigt smärtsamt för mig och för mitt parti och för andra partier och för Sverige och för vår självbild. Det riktades ju avgångskrav mot mig även då på grund av detta i mitt parti, säger Jan Björklund.

Det fanns de som förväntade sig att han skulle kliva av på det där landsmötet hösten 2015, ett år efter att Folkpartiet gjort ett av sina sämsta val någonsin. Han hade själv haft sådana funderingar sedan både moderatledaren Fredrik Reinfeldt och kristdemokraten Göran Hägglund valt att kliva av.

– Jag landade ändå för egen del att jag har energin och att jag vill detta. Jag var väl inte helt nöjd med alla kompromisser som gjordes 2004–2005 när alliansen bildades. Jag vill föra Sverige i en mer liberal riktning, säger han.

Folkpartiet bytte namn till Liberalerna inom ramen för en klassiskt folkpartistisk debatt om vem som egentligen var den sanna uttolkaren av liberalismen.

Under två årtionden har Jan Björklund pekats ut som den ledande företrädaren för kravliberalerna. Lika länge har han hävdat att det inte finns någon motsättning mellan att ställa krav och att vara socialliberal. Kanske har han precis landat i en fråga som placerar honom i mittfåran av partiet.

För det finns inte bara två linjer i synen på invandring i Liberalerna. Det finns åtminstone tre.

Idealisterna vill ha mer generösa regler. Realisterna tycker att partiet gjorde ett misstag som tonade ned de tuffa kraven i integrationspolitiken efter valet 2006. Jan Björklund medger själv att frågorna kom bort.

– Integrationsfrågorna och klyftorna är vår tids stora politiska frågor och de blir större på grund av den stora invandring som vi har haft. Där är jag självkritisk. Vi borde ha gjort mer under regeringsåren. Men våra koalitionspartners ville inte, och vi blev själva skotträdda, säger han.

•••

Jan Björklund har gjort bedömningen att han har ett starkt stöd i partiet. Men det är inte entydigt. Tunga Stockholms länsförbund har avstått från att ta ställning. Östergötland valde att låta medlemmarna rösta. Västmanland tog först ställning för Ohlsson, och bytte sedan till Björklund.

Hon har fått stöd av ungdomarna och studenterna. Han backas upp av de tyngsta kommunalråden.

Han formulerar sig påtagligt försiktigt om hela striden.

– När den här processen är avslutad, och om jag är återvald, så ska jag skapa goda förutsättningar för att partiet ska hålla samman. Det innebär begränsningar för mig och för dem som står mig närmast i hur den här debatten kan föras. Om konfrontationsnivån blir enormt hög så tar det över. Den som utmanar behöver inte riktigt ta samma hänsyn. Möjligen om hon vinner.

Grunden för maktkampen är ändå en rimlig fråga: Varför ska en partiledare få förnyat förtroende när han faktiskt gjort dåligt ifrån sig i flera val?

Om man ställer den till Jan Björklund ger han ett par vid det här laget rätt välrepeterade svar. Det ena går ut på att Liberalerna har mycket större chanser att göra ett bra val nu, när partiet kommit bort från kompromisserna i koalitionsregeringen, och kan förnya politiken. Det andra svaret går ut på att han har den erfarenhet som krävs för att hantera all turbulens i svensk inrikespolitik och i vår omvärld.

Både Jan Björklund och Birgitta Ohlsson väcker känslor, men svallvågorna är som störst runt hennes namn. En del betraktar henne som självklar, andra beskriver henne som otänkbar.

Det råder ingen tvekan om att hon haft en press på sig att kandidera. Hennes anhängare har länge uppmanat henne att berätta vad hon vill.

Jag undrar om det är en lättnad att spänningen äntligen kommer i öppen dager.

– Jag tycker att det är olyckligt att hon har varit så tydlig med att hon lämnar politiken om hon inte blir partiledare. Jag tror ju att hon och jag nog delvis appellerar till olika typer av väljargrupper och att vi tillsammans skulle åstadkomma rätt mycket, säger Jan Björklund.

Uppriktigheten i det svaret kan man förstås fundera över. Är det verkligen rimligt och sannolikt att Jan Björklund vill ha kvar spänningen i partiledningen?

– Men spänningen kanske försvinner om det nu är avdömt. Hon har starka anhängare i vårt parti. Även om hon skulle försvinna så finns ju grupperingen kvar. Och den måste få finnas i vårt liberala parti, säger han.

Varför har ni inte kunnat mötas tidigare?

– Jag anser att jag har försökt ha ett otroligt inkluderande ledarskap. Och mer än så vill jag inte kommentera det.

•••

Bilderna av hur Jan Björklund behandlar Birgitta Ohlsson kommer alltid att skilja sig åt. Hennes anhängare säger att hon har farit illa. Hans vänner säger att han gjort allt vad han kan för att få relationen att fungera.

Vad är sanningen? Det är omöjligt att avgöra.

Men det är uppenbart att stödtrupperna i Liberalerna har en bild av Jan Björklund som skiljer sig väsentligt från schablonen om batongliberalen. Det finns till och med de som säger att han blir kvar som partiledare, år efter år, för att folk tycker att han är trevlig.

Personlighet kan spela roll i politiken. Och samtidigt, när det verkligen gäller, kommer två ganska olika politiker att dra samma slutsatser.

I regeringsfrågan finns bara mindre nyansskillnader i budskapen från Birgitta Ohlsson och Jan Björklund. Båda förbereder sig på vad som kan bli ett historiskt sidbyte.

Arbetargrabben från Skene, han som gick med i FPU för att utmana vad han uppfattade som alla de röda pamparna, går över blockgränsen om han måste.

– Vad jag vill är en alliansregering. Men måste jag välja så samarbetar vi med Socialdemokraterna varje dag innan vi samarbetar med Sverigedemokraterna, säger Jan Björklund.

Det klirrar när han sätter ned den glansiga kaffekoppen med silverrand.

Nu färdas han i spåren efter ett par skidor på flykten från bondgården ned till den svenska Riksgränsen.

– Mitt starka engagemang har två rötter. Det ena är hur det var i Skene och det andra är att min mamma flydde från nazismen. Här är det plötsligt liksom ett vägval. Och jag är verkligen på djupet kritisk och har ogillat den här socialdemokratiska maktapparaten och allt som den har stått för. Men till sist är ett parti med nynazistiska rötter otroligt mycket värre.

Född: I april 1962 i Skene i Marks kommun i Västergötland.

Familj: Hustrun Anette Brifalk, som är enhetschef för digital kommunikation i Stockholms stad. Sönerna Jesper, 16, och Gustav, 12.

Bor: Villa i Bromma.

Bakgrund: Tog värvning efter värnplikten och gjorde sedan karriär i försvaret. 1993 blev han major och chef för stadsskyttebataljonen.

Politisk karriär: Medlem i Folkpartiets ungdomsförbund 1976. Andre vice ordförande i ungdomsförbundet 1985. Kommunpolitiker i Stockholm från 1991, skolborgarråd från 1998. Andre vice partiledare från 1997. Skolminister 2006. Partiledare från 2007. Utbildningsminister 2007–2014. Vice statsminister 2010–2014.

Profilfrågor: Skola och försvar. Inför valet 2018 kampen mot klyftorna och integrationen.

Bildades under namnet Folkpartiet 1934 genom en sammanslagning av Sveriges liberala parti och Frisinnade folkpartiet.

Backade till 5,4 procent i riksdagsvalet 2014 och blev därmed riksdagens näst minsta parti. I Ipsos rapport för andra kvartalet 2017 nådde Liberalerna ett stöd på 7 procent.

Bytte namn till Liberalerna vid landsmötet 2015.

Har sitt starkaste stöd bland storstadsbor och akademiker – men de två starkaste fästena är Skinnskatteberg och Landskrona.

Partisekreterare är

Maria Arnholm och gruppledare i riksdagen är Christer Nylander. Mats Persson är ekonomiskpolitisk talesperson och Birgitta Ohlsson är utrikespolitisk talesperson.

Partiledarstriden.

Utmanaren Birgitta Ohlsson har gjort klart att hon vill ta över partiledarskapet för Liberalerna och hon har stöd i flera läger av partiet. Det tunga Stockholmsförbundet är splittrat.

– Får man välja skulle man hellre se att det skedde året efter ett val snarare än året före ett val. Men nu sker detta. Jag bedömer att jag har ett starkt stöd, säger Jan Björklund.

Misstroendet mot Hultqvist.

Allianspartierna vill väcka misstroende mot försvarsminister Peter Hultqvist för hanteringen av it-haveriet på Transportstyrelsen. Informationen om riskerna nådde försvarsdepartementet på ett tidigt stadium. Enligt uppgift tvekar delar av Liberalernas riksdagsgrupp om det är rätt att ställa Hultqvist till svars för skandalen. Men Jan Björklund står fast.

– De besked som vi har gett, de kommer att gälla, säger han.

Bråket om budgeten.

Efter långa och hårda förhandlingar fastnade alliansen för Liberalernas linje, och valde att gå via riksdagens finansutskott för att försöka stoppa tre av regeringens skattehöjningar. Om förslagen ligger fast är det inte uteslutet med misstroendeförklaringar mot flera statsråd.

– Att man är missnöjd med regeringens politik är absolut ett skäl för misstroendeförklaring. Men det skulle förvåna mig mycket om regeringen inte backar, säger Jan Björklund.

Sprickan i alliansen.

De borgerliga partierna drar åt olika håll i regeringsfrågan. Björklund vill se ett samarbete över blockgränsen om alliansen blir mindre än de rödgröna efter valet 2018. Det kan innebära ett historiskt skifte.

– Det finns många på högerkanten som absolut kommer att dra sig för detta. Men i Tyskland gör man det, i Holland gör man det, i Österrike gör man det. Man jobbar över blockgränsen i syfte att stänga ute extremistpartier, säger Jan Björklund.

Uppsala och Örebro var först ut att stödja Birgitta Ohlsson som partiledare.

Sedan meddelade ett dussin länsförbund, däribland Skåne och Västsverige, att de står bakom Björklund.

Östergötland har som enda länsförbundgenomfört en medlemsomröstning.

En handfull länsförbund har valt att inte ta ställning. Dit hör Liberalerna i Stockholm.

Kvinnoförbundet står bakom Björklund, medan Ohlsson har ungdomsförbundets och studentförbundets stöd.

Söndagen den 27 augusti sommartalar Jan Björklund på Dockpiren vid Eriksberg i Göteborg.

Torsdagen den 7 september firar Jan Björklund tioårsjubileum som partiledare.

Tisdagen den 12 september inleds det nya arbetsåret i riksdagen.

Fredagen den 17 november inleds Liberalernas landsmöte i Västerås.

7 september 2007. Jan Björklund efterträder Lars Leijonborg som partiledare.

19 september 2010. Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och partiledaren Jimmie Åkesson tar klivet in i toppolitiken.

25 mars 2011. Mona Sahlin lämnar partiledarposten i Socialdemokraterna efter de rödgrönas misslyckande. Håkan Juholt tar över, ett val som betraktas som en sensation.

21 maj 2011. Den framgångsrika språkrörsduon Peter Eriksson och Maria Wetterstrand lämnar över ledarskapet för Miljöpartiet till Gustav Fridolin och Åsa Romson.

23 september 2011. Centerstämman utser Annie Lööf till ny partiledare efter Maud Olofsson. Många ser skiftet som ytterligare ett steg i liberal riktning för centerpartisterna.

6 januari 2012. Jonas Sjöstedt efterträder Lars Ohly som ledare för Vänsterpartiet – valet betraktas som en revansch för den gamla förnyarfalangen i det tidigare så splittrade partiet.

27 januari 2012. Stefan Löfven tillträder som ny partiledare för Socialdemokraterna. Han har övertalats att ta jobbet sedan Håkan Juholt tvingats avgå och partiet hamnat i en djup kris.

10 januari 2015. Anna Kinberg Batra blir Moderaternas första kvinnliga partiledare. I praktiken har hon lett partiet sedan Fredrik Reinfeldt drog sig undan offentligheten på valnatten.

25 april 2015. KD-ledaren Göran Hägglund tackar för sig och efterträds av Ebba Busch Thor. Det är en seger för högerfalangen i partiet.

13 maj 2016. Isabella Lövin ersätter hårt kritiserade Åsa Romson som kvinnligt språkrör för Miljöpartiet.

17 november 2017. Liberalernas landsmöte inleds i Västerås. Slutpunkten för partiledarstriden mot Birgitta Ohlsson.