Rörelse

av Walter Mitty, söndag, maj 16, 2010, 23:00 (5114 dagar sedan) @ Håkan

Din retoriska fråga "om universum är ändligt var tar det då slut?" är lite för simpel för att passa ihop med ditt för övrigt imponerande klottrande.
Ytan på en sfär är ändlig, men den tar inte slut någonstans. På analogt sätt kan universum vara ändligt utan att ha ett slut på någon speciell plats. Krökt rum och sånt där.

Om du läser vad jag skrev så kompletterade jag med "vad finns utanför?", samt gav en not om dimensionsbetraktelser (vilka i väsentlighet är desamma som du nämner). Häri finns flera underaspekter som universums form, utvidgning (Hubbles lag kan iaf delvis tyckas motsäga BB) osv.
Det är i stort sett bara att förvänta sig att en modell som BB inte klarar av att beskriva allt - en del stora drag kammar BB onekligen hem.

Det jag påpekade om att teorier inte kan bevisas skall inte tolkas så som jag får en känsla av att du gör, Walter Mitty, som att jag skulle påstå att detta gör teorier meningslösa.

Nej, inte alls. Du har nog inte riktigt hunnit läsa vad jag skrev.

Nädå, för var gång en forskare med annorlunda åsikter försökt bevisa att en teori inte är riktig, men misslyckats, så stärks vår tro på teorin. Och om teorin gör förutsägelser som stämmer med våra observationer, och vi kan konstruera apparater baserade på teorin och de fungerar, så betraktar vi teorin som riktig. Men det går inte att formellt sett bevisa teorier som gäller för fysiska förhållanden, endast teorier om abstrakta saker som till exempel matematik.

Hm, var vi inte inne på detta - inte heller i de abstrakta ämnena går det att bevisa. Formella bevis går bara att göra på så sätt att teorin sägs gälla under vissa bestämda betingelser (antaganden, axiom, postulat, ...).

Men begreppet Plancklängd är välkänt. 10, upphöjt till minus 35, meter.

Plancklängd, Plancktid osv är konstanter som används för att förenkla / förkorta i en del sammanhang. En del vill se det som att dessa kombinationer (av konstanter) har en betydelse utöver detta, och menar därför att minsta tiden är plancktiden, minsta sträckan är plancklängden osv. Dock är beläggen för sådant ganska svaga, mera axiom än belägg sas.

Modellteoretiskt finns det en hel del frågor kring det hela, det är bara att hala fram Popper igen.
Möjligheterna att genomföra direkta mätningar på kvarkar är minimala, likaså på strängar. Det hela är snarast en form av konsekvenskedja där mätningen sker på de sista länkarna. Entydigheten i kedjorna är en viktig del (kan samma resultat fås på fler sätt?).

Walter
- Mitty